Ne, nu ställer jag inte upp på dethär länge...
Nee, och jag menar det.
Handen på hjärtat och jag kommer jobba stenhårt på att ändra mina tankar och beteenden.
Jag ska inte vara dendär äckliga falska kompisen som känner skadeglädje.
Ne, och framför allt inte på mina kompisar.
Vad dem får och inte får ska inte påverka hur jag älskar dem.
Vad dem lyckas med ska inte få mig att prata skit om någon.
Nu är det slut på det fruktansvärda beteende.
Jag kan inte ändra världen genom att ändra andra,
jag kan ändra världen genom att ändra mig själv.
Och jag kan ändra världen genom att hjälpa andra som själv vill bli hjälpta. 
Avundsjukan är enligt mig ett fruktansvärt stort problem just nu.
Och helt ärligt, den som gör det hela värre, och sätter en högre nivå, ja, det är vi själva.
Det är vi själva som hoppar på detta beteende och låter det fortsätta. 
För vem vill inte vara bäst?
Vem vill inte vara den som syns och glänser?
Vem vill inte vara den på första, största sidan i tidningen?
Vem vill inte vara den som får mest uppmärksamhet?
Vem vill inte vara den som tar emot förstpriset på pallen?
Får den finaste rosetten i hopptävlingen?
Jag tror att dem människorna som strävar efter detta, är faktiskt dem som mår sämst.
Dem som har en usel självkännsla och dem som faktiskt inte älskar sig själva.
Om hela livet ska gå ut på detta, så är det fruktansvärt. 
Avundsjuka är för mig i dagsläget en spegel på hur mycket eller faktiskt lite du älskar dig själv, hur mycket du kan bekräfta dig själv, och hur mycket du kan glädjas åt det du har. Om du kan älska och acceptera dig själv, om du kan glädjas åt det du har, om du kan värdesätta saker i ditt eget liv. Så tror jag att du skaffar dig bästa förutsättningarna för att inte bidra i den onda cirkeln som handlar om avundsjuka.
Helt ärligt så tror jag inte att någon mår bra av denna kännsla.
Jag tror inte att någon skulle vilja stärka den.
Har ni ens reflekterat över vad den gör med oss, och hur den får oss att bete oss mot våran omgivning. Har ni ens tänkt på hur dåligt känslan kan få oss att må?

Jag tror att en början till förändring är att reflektera över när man känner avundsjuka, och fråga sig varför?
Jag tror att man måste fundera över vad det är man vill värdesätta här i livet,
Och inse att man inte kan få allt.
Jag tycker att man borde fundera på den gyllene regeln, man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. 
Man borde fundera och inte acceptera ordspråket, skadeglädje är den ända sanna glädje. 
Om det stämmer, förstår ni då vilket fel håll världen är på väg åt.
Och ska vi vara en som bidrar till det?
Den vanliga tanken som många struntar i, du kan inte förändra världen, men du kan förändra ditt eget beteende. 
En början till att förändra världen är att du själv inte gör samma sak som du inte vill att andra ska göra. 

Jag kan bara prata utifrån mig själv, och säga det jag tror. Jag kan inte säga vad just Du tycker, eller vad just du upplever, för det måste du ta reda på själv. 

En av dem saker som fick min avundsjuka att började blomstra som mest var när jag började läsa bloggar och ge mig in på facebook. 
Blogg efter blogg, bild efter bild, status efter status. 
Hysterin på att sticka ut och vara bäst vart en ända stor tävling.
Vem är duktigast?
Vem är smalast?
Vem kan mest?
Vem bakar bäst? 
Vem tar bäst bilder?
Vem rider bäst?
Vem har mest märkesutrustning?
Vem har dyrast väska?
Vem har flest par skor?
Vem får mest?
Vem hoppar högst?
Vem är snabbast?
Vems föräldrar jobbar på häftigaste jobbet?
Eller vem har den bästa och dyraste hästen?

Allt detta, är en stor ända tävling. Och grejer är, att det mesta handlar om pengar. Och jag tycker att hur längre tiden har gått, har det blivit mer och mer så att framgång även verkar köpas av pengar.
Men det är en av alla mina frågor!
Är världen verkligen jämnställd?

Jag skulle kuna spåna vidare på även detta.....Men just nu får det räcka såhär.



 

Avundjuka,
jag kan bara säga en sak om det, Fruktansvärt!!

Har ni tänk på vad avundjukan kan göra med oss?
Som t.ex.
- Sabba vänskapsrelationer
- Känna skadeglädje
- Tappa hoppet om oss själv
- Blunda för det som vi själva har
- En otroligt energitagande kännsla
- Kännslan kan få oss ledsna och sura.

Detta var bara några exempel, och bara tanken på hur många det finns i världen som är avundsjuka på varandra skapar världens taggtrådsboll i min mage.
Avundsjukan som jag upplever det, är störst bland flickor, tjejer och kvinnor.

Om vi säger såhär, vem kan säga att man inte är avundsjuk på någon, att man är totalt nöjd med sig själv och det man har?
Jag kan helt ärligt säga att Avundjukan tar alldelles för stor plats i mitt liv.
Och till er som inte känner avundsjuka: Njut, och var stolta över er själva att ni kan glädjas åt det ni haroch för att ni är den ni är.

Jag kan rada upp en hel lista på saker jag är avundsjuk på, det är inte bara en sak, inte 10 eller 20. Listan kan nog göras oändlig. 
Men för att bli av med avundsjukan så ska man nog börja erkänna för sig själv att man faktiskt är avudnsjuk på grejer, kompisar, andras liv, andras situationer, andras barn, andras resor, andras föräldrar, andras bla bla bla ochsåvidare.

Jag vill inte vara en såndär surputte som går runt och är avundsjuk på alla andra, och den ända sanna glädjen är skadeglädjen, neee, så vill jag inte att det ska vara. Jag vill kuna glädjas åt andra, och kunna njuta av att se deras framgångar. Och för att komma dit så måste jag först acceptera mig själv och mitt liv, lära mig se dem possitiva sakerna. Och även acceptera det negativa. Man kan inte ha allt (då menar jag inte bara i saker som i materiella ting, utan allmänt om allt). 

Alla har vi olika förutsättningar, men alla är otroligt lika bra och värdefulla ändå. För det är människan i sig som ska vara älskad och älska sig själv. Det runt omkring oss ska vi också uppskatta, men det är inte det som ska avgöra om man älskar sig själv eller inte. Att lära sig acceptera och älska sig själv, tror jag är grunden i att kunna acceptera och älska andra. Och att slippa den fruktansvärda kännslan avundjuka!

Jag skulle kuna skriva en rätt lång text om avundsjuka. Men demhär meningarna får räcka för idag :)


 

Jag öppnar och skärper alla sinnen,
fokuset är 100.
Tar ett andetag ända ner i magen.
Känner hur kroppen känns.
Skannar av kroppen från fötter,
noterar hur fötterna, vaderna och benen känns mot hästen,
hur placerar jag bäckenet, är båda sittbenen placerade i en behaglig position på hennes rygg,
är bäckenet tillräckligt avslappnat och löst, men stabilt för att kuna följa hennes steg,
bålstabiliteten är påkopplad men avslappningen är närvarande ändå,
Axlarna är sänkta och tillbakadragna, utan att jag stretar emot kroppen, dem får helt enkelt falla på plats,
bröstkorgen och ända ner i magen får arbeta med luften jag andas in och ut,
ryggraden får följa hästens rörelse,
och nacken blir ett stöd för huvudet,
hakan är lätt indragen mot halsen men jag stävar efter en förlängning från svanskota till huvudtopp,
som någon ovanför mig skulle dra i en tråd och räta ut min ryggrad,
utan att spänna mig eller räta på mig för mycket hittar jag en stabil och behaglig position.
Blicken är mjukt och fokuserat riktad frammåt, som en vägvisare, och en kompass.
Armarna faller ner längst sidorna, och en 90 graders vinkel i armbågen leder mig fram till knutna händer som kramar om tyglarna.
Tummarna är överst,
Dem små rörelserna från min hand, via tyglarna, till hennes mun skapas endast av mitt fingerspel och kramande av tyglarna. Min hand och min kropp ska följa hennes rörelser.
I varje steg hon tar följer jag med,
lätt, lätt, tänker jag uppåt i varje steg hon tar,
hela kroppen är med henne.
Vi är En rörelse,
Vi är En kropp.
tyngden på hennes rygg blir minimal,
Tack vare att vi rör oss tillsammans.
Vi sitter ihop, hennes kropp är också min kropp, tyglarna är mina förlängda armar som skapar en mjuk kontakt även med hennes mun.
Om hon ökar och jag vill ta tillbaka,
gör jag det endast genom att räta på mig,
armarna följer med kroppen när jag lätt flyttar min tyngd punkt en milimeter bakåt. Jag lyfter henne och bromsar henne genom min tanke uppåt och tillbaka. 
Jag tänker vänta och flyttar genast lungt och tryggt tillbaka min tyngdpunkt efter en direkt respons.
Jag läser av henne, som hon läser av mig.
Det blir som en dans, som en lek,
där jag för henne,
som mannen för kvinnani dans,
jag leder, och hon följer mig.
Utan att bestämma, visar jag bara, för jag kan inte dansa själv, utan henne,
vi måste båda vara överens,
och hon måste vara lyhörd på mig.
Även genom min hörsel kan jag höra hennes steg, och omvandla det till kännsla,
ljuden runt om oss kan förbereda mig på hur hon kan reagera och agera för olika saker.
Ett samarbete,
en lyhördhet,
en kännsla,
och en kännslighet,
det är vad som krävs, och det är vad som vi har utvecklats otroligt mycket i.
Det är en grund i vad min ridning handlar om.
/Louise

Ärlighetens ömhet
och vänskapens kärlek
Lyckans tvåsamhet
och morgondagens ensamhet
Förtrollande underbar
av leendets smekning
Miraklets glädje
och hjärtats tårar
Ett harmoniskt älskande
Av glädjens vårvind
En nära framtid
I drömmarnas längtan
en evig kärlek
i frihetens tacksamhet
En saknad öppenhet
är styrkans godtrohet
En äkta kram med trygghet
är fredens skönhet
Molnens sympati
och äppelblom i symfoni
är stolthetens skratt
som ditt fina förlåt
är min egentliga uppriktighet
Himlens skönsång
är jordens ärlighet
Som ängelns kärlek
är månljusets evighet
en kännsla av stolthet
är förnuftets innerlighet
Förståelsens harmoni
är djupets hemlighet 
Kvällens kyla 
Är morgonens skönaste sträva
Vindens vägskäl
är åkerns vandring
Som barnets mor
är en glänsande himel
är moderns barn
en hemlig klarhet
Från lustens morgon
till skymmningens tidlösa längtan
Rådnande kinder
är kylans glömska
Som jungfruns närhet
är änglarnas ensamhet
Som min längtan
är evighetens ovishet
som framtidens mysterium
är dagarnas slumpmässighet
Som ödets vilja
får livet följa
Som jag får vänta
är livets mening
vart livet ska sluta
är det ingen som vet
tro på världens under
En sista hälsning
och vila i frid
saknad och älskad
i hjärtat och minnet
och i solens strålar
från månens sken
syns jordens väggren!

Av Louise Nyberg

Ett mörkt och svalt rum
en renbäddad säng i de mjukaste bomulls lakanen
en kvälls duschad Louise som somnat för natten
Klockan kan vara runt 02:00 och jag sover som djupast
Nere, borta i drömmarnas värld svävar jag fritt
Svävar i dimman
bland dem söndefallna vita molnen
Lämnar inga fotspår
inga avtryck
lätt som en vind sveper jag vidare
med mitt vita nattlinne fladdrande i den svala sommarvinden
Jag tittar på mig själv utifrån
ser hur den sköra kroppen svävar fram
lätt flyger med vinden som snällt tar tag i min kropp
huden är sval och slät och alldelles sammetslen
hårets svall följer med i varenda rörelse jag tar
Jag svävar bland moln
bredvid en sandstrand
vattnets vågor sköljer in över stranden innan dem långsamt och behagligt sköljs tillbaka ner i havets mörker
Jag flyger i en behaglig tystnad och ett lugn som jag aldrig tidigare upplevt
Jag böjer mig frammåt
sträcker ut mina armar till sidan och ett moln, trygt i sin ensamhet fångar upp mig underifrån och för mig vidare
jag svävar bland moln
í frihet och i ensamhet
Jag Dansar fram med havsbrisets vind som tar tag i mitt nattlinne
Hjärtat slår för min vilja,
för min framtid och för mitt hopp
För min längtan och för min styrka
En lust att stanna här för evigt infinner sig i mig
Att få en framtid med ömhet och trygghet
få uppleva himlens mirakel
Mjuka rosenblad som torkar mina tårar
En rentvättad kropp som svävar bland molnens svala luft,
få andas in syret som renar min kropp och fyller den med friskhet och renhet
uppleva den äkta skönheten som ingen någonsin förstått att jag menat
I en förtrollande värld svävar jag i ensamhet bland molnens smekningar i en framtid nära drömmarnas paradis.

1. Jag och pappa för rätt många år sedan.


2. Sommaren för två år sedan med lillasyster Gianna.

3. Jag, Gemma, Gianna och Gustaf.

4. Jag

5. Lillasyster Gemma och jag <3

6. Cyklade i Knivsta

7.Sickans föl Kalle!

8. Jag, Kusin D med flickvän och Gudfar. Gudmor bakom kameran.

9. Inga andra än jag och Sickan!


10. Finaste <3 Bild av Alina!


11. Killberry Careful som vi bara dagen före bestämde oss för att inte köpa utan det blev Sickan istället. Hjärtat fick bestämma. Och tyvärr valde jag bort denna herre som var otroligt duktig och välutbildad. Men jag kan absolut inte säga att jag ångrar mitt val. Men är lite nyfiken på hur Berry har det idag!?



12. Pappa och G gifter sig 08.08.08



13. Föl i Knivsta

Första dagen på träningsläger sommaren för två år sedan!

Jag är så orolig,
så orolig för hur du ska klara det.
Du är bara 10 år, men har det redan så tungt.
Jag tror inte du förstår hur mycket hjälp du egentligen skulle behöva,
jag tror inte att omgivningen förstår hur mycket stöd du skulle behöva,
jag tror inte att varken du eller omgivningen förstår att du inte ska behöva bära dethär själv.
Lilla finaste, finaste lillasyster.
Jag minns den dagen du kom till världen,
jag mins det som igår.
Jag minns första gången jag träffade dig,
jag minns första gången jag fick lukta på dig.
Du luktade så gott,
så mjukt och underbart.
Jag önskade att du skulle få leva ett helt liv utan att behöva gå igenom så mycket som din storasyster skulle få göra. Jag sjöng för dig på kvällarna och bar dig i min famn.
Att se dig sluta ögonen och somna mot min bröstkorg var det jag uppskattade mest i mitt liv då.
Att få se hur du kännde trygghet från mig och från mitt hjärta som slog i en behaglig takt.
Du somnade jämnt hos mig,
och det var bara du som jag kunde tänka på.
Jag var bara 7 år, nästan 8 när du kom till världen.
jag bar dig som ett porslinshjärta och jag ville att du skulle växa upp som en stark individ,
jag såg fram emot att få se dig utvecklas och följa ditt liv.
Jag lovade mig själv att göra allt för dig.
Jag lovade dig att du alltid skulle få plats i mitt hjärta,
att du alltid var välkommen hos mig och att jag aldrig skulle svika dig.

Jag flyttade från pappa,
och bosatte mig hos mamma.
Jag hälsade på dig ofta,
men det kändes inte som ofta nog.
Det dåliga samvetet jag fick när jag skulle lämna dig och du inte ville att jag skulle gå gjorde så ont.
Det gjorde så ont att behöva gå ifrån dig, när jag visste att du skulle behöva mig!
Du höll i mig och tittade på dig, du grät inombords, liksom jag.

Du är bara 10 år min lilla fina tjej,
men jag ser redan dina svårigheter och jag önskade att jag inte skulle känna den fruktansvärda oron som jag nu känner för dig.
Du är så lik mig, så lik mig på många sätt.
Men det som gör ont att se är att du även fått mitt inre kaos.
Prestationskraven som jag också hade.
Duktighets komplexet.
Paniken och ångestattackerna som folk runt dig inte ser.
Men jag ser det vännen,
jag ser det!!!

Jag minns dem mornarna du stog framför spegeln och grät, var arg och fullkommligen förtvivlad för att du inte fick håret att ligga perfekt. Inget hårsstrå fick stå upp, inte ett enda. Du vägrade att använda hårspray. Du drog åt håret i en hård ballerina svans och pressade dina blöta händer med vatten kraftigt mot hårbotten. Varje hårstrå skulle lika rakt. När vattnet torkade och enstaka hårstrån reste sig såg jag din ångest i ögonen, jag hörde hur du fullkommligen grät av frustration över att behöva känna, det som jag kallar, det inre kaoset.
Ännu mer förtvivlad blev jag när varken din mamma eller våran pappa förstod, och inte ens lyssnade på mig när jag förklarade. Dem såg inte dethär beteendet på allvar och pressade och tvingade dig att skynda dig till bilen för att dem jämnt hade bråttom iväg. Dem betedde sig så jävla opedagogiskt och totalt körde över dig. Att själv behöva stå brevid och se sin 5 åriga lillasyster i det kaoset är bland det jobbigaste jag upplevt. Ingen förstod, ingen förstod hur mycket jag kände igen mig, och vad jag gjorde likadant när jag var liten, och faan vad dåligt jag mådde. Men aldrig att någon skulle se mina beteenden och se hur jag led av all panik inombords. Hur stressen plågade mig, liksom dig.  

Jag mins den vintern du hade problem med vinterkläderna,
paniken du fick när något känndes knöligt och obekvämt.
Paniken som lyste ur dina ögon, men som jag var ensam om att se. Och ensam om att förstå.
Jag gjorde allt för att hjälpa dig,
du slog runt om dig av förtvivlan,
skrek och slängde saker i golvet.
Allt du behövde var en förstående människa som kunde krama dig,
trösta dig och viska i ditt höra hur fantastisk du är.
Någon som förstod och tog sig tid att hjälpa dig.'
Någon som lovade dig att allt skulle lösa sig. 
Någon som hade tålamod och ge dig tiden du behövde för att slippa kaoset.

Att behöva åka ifrån dig och lämna dig med två så oförstående och sönderstressade föräldrar var som tusen knivhugg i bröstkorgen på mig.

Jag visste hur du kände,
jag hade ju upplevt samma sak själv,
samma situationer,
samma beteende och mött samma oförståelse.
Jag har själv kännt mig så ensam och nedtryckt.
Och av samma människor.

Att se hur du blev provoserad av personer,
och att se din oförståelse över att du inte visste vad som hände med dig själv gjorde så ont i mig.
Hur du totalt hjärtskärande kunde gråta och bli arg på saker som människor inte förstod.
Men jag förstod,
jag förstod exakt hur du kännde.
Jag upplevde samma sak då, men även idag.
Jag hade själv blivit så provoserad och mötts av kommentarer som sårade mer än någon fattade.
Att se dig hur du plågades av ett så starkt inre kaos,
hur dina salta tårar sved mot din sköra barn hud,
hur du bara skakade, svettades och vart knallröd gjorde ont att se,
hur paniken bara spred sig starkare och starkare i dig. 
Och varför fattade dem inte,
varför tog dem inte ens hjälp,
varför brydde dem sig inte alls,
varför ryckte dem bara på axlarna åt det jag sa,
varför tog dem inte mina starka oroligt kännslor över Gemma på allvar.
Det gjorde ont i mig att se dig gå igenom samma sak som jag själv hade gått igenom.
Din pappa och mamma är din föräldrar, och du kommer alltid älska dem precis som dem älskar dig.
Men jag kommer förstå din förtvivlan över oförståelse när du blir äldre,
jag kommer veta hur du känner,
för jag har varit där du är nu.

Alla rätt på proven,
dem höga prestationskraven,
den pressen dina föräldrar sätter på dig,
satte dem på mig också, utan att förstå,
förstå vad dem gjorde med mig.
Dem gjorde mig till en levande perfektionist, som pressade mig till blodet kom, som körde över mig själv för att vara andra till lags, som blev skolans lucia, som skulle vara bäst, snabbast och smidigast när det kom till alla sporter. Det var jag som skulle se till att allting fungerade när andra sket i det, det var jag som fick ta hand om andra, möta andras kännslor och ta hand om dem mindre och se till att det fungerade. Tillslut blev jag den som själv pressade mig och ställde dem höga kraven på mig själv. Tillslut vart jag beroende av att höra att jag var duktig och bra, för det var det ända som gjorde mig tillfreds. Kraven på mig själv ökade, ökade och ökade tills det gick över i ätstörningar.....Iår fyller jag 18, och jag är fortfarande långt ifrån frisk.

Menar ni att jag ska behöva se min lillasyster gå igenom samma sak. Bara för att pappa vägrar förstå, för att pappa vägrar lyssna. För att pappa vägrar be om hjälp, och för att pappas föräldrar sket i honom. Snälla någon, få pappa att förstå, få pappa att hjälpa, få pappa att bli dendär underbarar människan som han innerst inne är, få han att ta hjälp så han kan hjälpa sina barn. För pappa menar inte så illa som jag har behövt upplevt att han menat. Han är inte den som vill såra, han är inte den som vill förstöra. Men han vill inte förstå tillräckligt mycket för att inse att han gör något som han egentligen aldrig skulle vilja göra. Om du bara skulle förstå pappa, om du bara skulle förstå hur du fick mig att känna mig. Hur totalt överkörd jag har kännt mig, och hur jag kännt att du ignorerat mig. Hur du sårat mig och fått mig att känna mig totalt värdelös och orsäker. Varför kan du inte bara lyssna på mig nu, snälla, snälla lyssna på mig pappa. Vakna snälla upp och försök iallfall att förstå.

Jag hatar att känna mig så maktlös,
men vad ska jag göra?
Jag har gjort allt jag kan?
Men inget hjälper.
Jag vill att du ska veta att jag älskar dig Gemma, och att jag alltid finns här för dig,
jag kommer alltid förstå dig och din frustration.
Jag lovar att hjälpa dig om du ber mig om något.
Jag älskar dig så otroligt megafantiskt supermycket....
Och smärtan i mig går inte att beskriva...

Men jag är stolt över dig,
jag är stolt över att se att du är minst lika stark som mig,
och jag vet att du kommer fixa dethär.
Men jag är rädd att du kommer få det ännu tuffare.
Jag är rädd för att våran pappa aldrig kommer förstå, inte din mamma heller.
Jag är rädd för att du inte ska orka.
Att du inte kommer fixa det...

Men jag HOPPAS att jag har fel,
jag hoppas att du kommer må bättre och bättre med åren redan nu.....
För jag vill inte att min oro ska ha rätt.
Du är för fin för det!!!!
Jag älskar dig Gemma <3

Några kallar det hemskt,
andra kallar det fruktansvärt.
Vissa kallar det fult,
andra kallar det vidrigt.
Några kallar det frånstötande,
andra kallar det kallt, grått och tungt.
Vissa Kallar det äckligt,
andra kallar det fruktansvärt obegripligt...


Jag väljer att kalla det vackert!

Men hoppas att jag är ensam om det!

Jag hatar alla speglar just nu,
alla rena fönster och glasrutor man kan spegla sig i.
Jag ser för jävlig ut, Faaaan vad jag hatar min kropp!
Allt jag kan se är fett och lös hud.
Inga kläder passar,
allt sitter som ett jävla korvskinn.
Jag känner mig så äcklig och fruktansvärd....
Och inte blev det bättre för att jag igår tog en gymfri dag, tänkte ta det lugnt en dag, eftersom jag hade tränat varje dag i en vecka.
Men ne, det var inte alls vettigt, mådde bara S.K.I.T. rent utsagt!!!
Idag blir det Spinning med bästa Emelie!!!!
Och sen lite styrketräning i gymmet!!!!!!!!!!!
Underbart skönt ska det bli, å vad jag ska ta i <3

När kommer jag sluta tycka att jag är tjock?
När kommer den dagen?
Kommer den någonsin komma?
När ska jag lära mig att leva med min kropp som den är utan att ständigt förändra den?
Kommer jag någon gång få uppleva att jag inte är hungrig en hel dag?
Kommer min ångest någonsin lätta?
Kommer jag någonsin kunna tillåta mig att vila en del dag och äta som man ska?
Eller kommer jag alltid dra ner på maten drastiskt den dagen jag inte tränar?
Kommer jag någonsin kunna stoppa en godis i munnen och njuta utan att få ångest?
Kommer jag ens stoppa någon godis i munnen detta år?
En mörk chokladbit är allt jag fått njuta av i godisväg detta år, och det närmar sig maj. Och inte fick jag ens njuta av den utan ångest!!!
Chips existerar inte, inte godis, tårta, bullar, kakor eller NÅGOT med extra socker eller fett.
Jag kan fan knappt äta fruktyoghurt för den inehåller Socker!!!
Fettfria produkter innehåller ännu mer socker....
Kul att äta fettsnål naturell yoghurt hela livet?
Kommer jag någonsin kunna se mig i spegeln utan att attakeras av den största ångestdemonen som finns?
Kommer jag någonsin kunna säga:
- Jag kommer bli frisk!
och Mena det?
Kommer jag någonsin kuna gå in i en provhytt utan att lova mig själv att genast dra ner på maten?
Kommer jag någonsin kunna acceptera att det står strl S, strl 36, strl 27/30 eller tom strl M på mina kläder?
Att jag måste lägga storlekarna, xxs, xs, 32, 34, 25/30 åt sidan?
Kommer jag någonsin kunna se en anorektiker utan att själv vilja gå ner i vikt direkt?
Kommer jag någonsin sluta påverkas och triggas av smala människor?
Kommer jag någonsin kunna lära mig att det inte är snyggt att vara mager?
Kommer jag någonsin tycka att jag faktiskt varit tillräckligt sjuk?
Eller kommer jag alltid tycka att jag var inte spc sjuk, lite underviktig bara....
Kommer jag någonsin förstå allvaret med sjukdomen?
Kommer jag någonsin fatta att jag duger som jag är?


Jag tror att jag kommer få leva med det här resten av mitt liv,
men jag hoppas att jag kan lära mig att acceptera det!

Jag drömmer,
om en framtid,
om ett liv jag vill leva.
Jag ska få det livet,
jag vet att jag ska få det.
Och om jag inte får det,
vet jag att det kommer bli bra ändå!!

Att drömma är att ge sig själv hopp om framtiden,
en vilja att vilja leva vidare,
en dragningskraft som får en att orka.

När allt känns hopplöst,
och man bara vill ge upp,
brukar jag ta tag i mig själv och drömma vidare och fantisera om hur jag vill att mitt liv ska se ut som 30 åring.


En 30 årig kvinna.
Utseendet kommer vara som nu,
men jag kommer ha lärt mig att vara nöjd och tacksam över min kropp.
Jag kommer träna och vara noga med vad jag stoppar i mig,
men vid denhär tiden har jag hittat en balans.
Jag ska vara en förebild för andra,
ge andra styrka och visa att allt går bara man ger sig fan på det.
Att envishet kan ta en längre än man tror.

Jag kommer ha ett hjärta av guld och liksom nu vilja ge alla kärlek och värme och tala om för er hur unika och fantastiska ni är.
Ge tillbaka den värme ni gett mig.

Förhoppningsvis har jag en man som jag älskar, och en man som älskar mig.
Kanske har jag gift mig och har en ring på ringfingret som jag kan titta på när han inte är hos mig.

Förhoppningsvis har jag iallafall 2 barn som jag älskar, och som älskar mig.
Jag vill bli dendär fantastiska mamman som jag idag tror att jag kommer bli.
Jag kommer göra allt för mina barn, precis som min mamma gjort för mig.
Jag ska använda erfarenheten från min uppväxt till att se till att mina barn inte behöver uppleva dem egenskaper hos mig som jag inte tyckt om hos andra.

Antingen kommer jag jobba som sjuksköterska eller läkare,
jag kommer älska mitt jobb och en önskan finns där om att jag kommer rädda många liv.
Min mamma kommer finnas kvar på jorden, och jag lovar att ta hand om henne,
se det som min uppgift att ta hand om henne som hon tagit hand om mig.

Kanske har min kontakt med pappa blivit bättre?
Eller kanske har jag lärt mig att leva med att den aldrig kommer bli bra?
 
Jag ska ha ett rent och fräscht hus eller lägenhet,
som är varmt och fullt med kärlek.

Jag ska använda mina unika erfarenheter till att hjälpa andra och vara stolt över att jag är så otroligt stark.
Jag ska visa mina barn att jag tar hand om mig själv, för den sorgen att se min mamma inte ta hand om sig själv har gjort tillräckligt ont i mig.
Jag ska använda min pedagogik till något positivt,
Jag ska förmedla trygghet, och ge mina barn rutiner.
Jag ska tala om för dem hur mycket jag älskar dem,
och alltid ge dem kramarna och pussarna dem behöver.
Jag ska ta mig tid och alltid finnas där för dem.
Jag ska göra dem till starka människor,
unika, älskade och otroliga människor.
Jag ska lära dem att säga nej och lyssna på sig själva.
Dem kommer växa upp och bli helt fantastiska individer, precis som mig.
Dem ska ha en pappa som är minst lika bra.

Jag ska älska livet och se min styrka som en gåva.
Jag kommer vara så stolt över mig själv att jag är en sån otrolig människa.
Jag kommer vara tacksam för allt min familj gett mig.
Förhoppningsvis kommer jag vara moster till min systers barn,
och finnas där för min gudson och ta hand om honom som jag nu inte kunnat göra.
Jag ska lära mig att förlåta mig själv och acceptera att även jag kan göra fel.
Jag ska ta mig tid att hjälpa andra som andra hjälpt mig.
Anorexin kommer inte längre styra mitt liv, och jag kommer vara så jävla stolt över det.

Jag minns så väl,
kommer ihåg den morgonen jag trodde allt var över.
Det var ett år sen nu,
kanske lite mer än det,
snart ett och etthalvt år sedan.

Det var tidigt på morgonen.
Jag vaknade till ett behagligt mörker i rummet,
snön låg som ett vitt täcke utanför sjukhusets väggar.
Gardinerna fladdrade lätt framför det öppna fönstret.
Det kan inte varit varm i rummet,
Kanske 15 grader?
Jag vet inte,
men jag vet att det var kallt.
Mitt huvud låg tungt mot den tjocka dunkudden, 
det ända som stack fram var min iskalla, röda nästipp,
duntäcket var uppdraget över huvudet,
endast ett litet ljushål var det jag såg.
Jag låg ihopkurad i fosterställning,
tempurmadrassen jag låg på var formad efter mig,
men min magra kropp var för lätt för att sjunka ner.
Vinden susade i rummet,
jag drog upp knäna mot magen och vek in armarna mot bröstkorgen. 
Yllestrumornas värme var inte tillräcklig för att värma mina fötter, 
och tjocktröjan lyckades inte värma min tunna hud som bara var ett tunnt överdrag över kroppens skelett. 
Jag kunde känna mitt hjärta slå,
jag kunde höra det jobba,
allt gick långsamt, 
så långsamt så jag hann känna allt. 
Helt plötsligt vart allt tyst, 
och jag hann tänka tanken:
- Nu dör jag.
Men kroppen gav inte upp,
den jobbade vidare, 
det var tungt, men organen jobbade fortfarande,
musklerna tog allt dem kom åt.
Fettet på kroppen fanns inte längre, 
Kolhydratslagret var slut,
blodet saknade tillräckligt med järn,
och saltbalansen var rubbad så nervimpulserna kunde inte arbeta som dem borde. 
Hjärtmuskeln var nedbryten och hjärnan fungerade inte.
Kroppens brist på näring hade gett mig lock för öronen och min syn var dimmig.
Jag låg som ett kolli i sängen.
Allt värkte,
det gjorde så jävla ont.
Smärtan gick inte att beskriva.
Tusen knivhugg i bröstkorgen fick mig nästan att tappa andan, 
sondslangen hade skavt sår i näsan och i halsen.
Munnen var så torr att jag knappt fick upp den,
jag hade inte druckit på flera veckor.
All näring som tillsattes i min kropp kom upp lika fort som den kom ner,
blandat med koagulerat blod och stark magsyra fick det rinna ner i handfatet. 
Aldrig att jag skulle tillåta näringen ligga kvar,
aldrig att vattnet skulle få hjälpa min kropp. 
Jag skulle få dö nu,
jag skulle äntligen få dö på det sättet jag så länge velat.
Det ända jag kunde tänka på var att få se min magra kropp ligga i fosterställning, 
få avsluta livet som allt började. 
Hjärtat hade slagit sitt sista slag och kroppen var nu avstängd.
Allt hade skett så långsamt, 
allt hade hänt under täcket.
Jag hade fått mina sista andetag och nu var det min tur att få sväva bland molnen,
dansa på rosorna utan taggar. 
Springa i sanden utan att lämna fotavtryck och få skratta av glädje.
Nu var det min tur att få ett nytt liv,
ett nytt vackert liv och finnas där för någon som behöver mig.
Nu få vara någon annans skyddsängel.
Nu skulle jag skydda dem som verkligen behövde det,
nu skulle jag få se människorna jag älskade växa upp och få se dem skratta och känna värme. 
Jag skulle värma andras hjärtan och rädda dem underbara människorna som verkligen förtjänade det.
Nu skulle jag bli mina vänners skyddsängel. 
Nu skulle jag ge andra det jag så länge hade saknat!