Står framför spegeln i badrummet,
tittar ner i golvet och är livrädd för att se mig själv i spegeln,
jag äcklas av min kropp,
jag äcklas av mig själv,
jag är rädd för att möta min egen blick och se ångesten spegla sig,
jag vill helst bara skrika,
och springa,
för jag orkar inte, jag står inte ut längre.
Men hur många gånger har jag inte sagt det,
hur många gånger har jag inte sagt så,
och ändå är jag fortfarande här,
bland er.
Varje dag är en kamp,
varje dag är någon gång ett helvete.
Varje måltid ska man brottas med han där som sitter på ens axel och styr.
Jag tar en brödbit och för mot munnen,
jag är så jävla hungrig, jag måste få äta,
jag kan inte låta bli,
tuggar fast monstret skriker till mig att spotta ut,
sväljer och möts direkt av ångesten.
Tårarna kommer,
men jag äter mer,
tänker att, nu är allt ändå kört så kan lika gärna fortsätt äta.
Slutar tillslut och ångesten bara väller över mig,
springer ut,
springer och springer för ångesten jagar mig.
Känner mig ännu äckligare, ångrar att jag ens skulle smaka på något,
hur kunde jag vara så misslyckad och tappa kontrollen?
Känner mig sämst,
känner mig usel,
tjock misslyckad och värdelös!

Allt detta i över 5 år.
Det går inte ens att beskriva vilket helvete det är att leva med Anorexia Nervosa!


Snälla ni där ute, gör inte samma misstag, som jag och så många andra som har blivit anorektiker. Att trösta sig med hjälp av att över äta eller inte äta, är absolut inte lösningen på något problem i världen!