Ne, nu ställer jag inte upp på dethär länge...
Nee, och jag menar det.
Handen på hjärtat och jag kommer jobba stenhårt på att ändra mina tankar och beteenden.
Jag ska inte vara dendär äckliga falska kompisen som känner skadeglädje.
Ne, och framför allt inte på mina kompisar.
Vad dem får och inte får ska inte påverka hur jag älskar dem.
Vad dem lyckas med ska inte få mig att prata skit om någon.
Nu är det slut på det fruktansvärda beteende.
Jag kan inte ändra världen genom att ändra andra,
jag kan ändra världen genom att ändra mig själv.
Och jag kan ändra världen genom att hjälpa andra som själv vill bli hjälpta. 
Avundsjukan är enligt mig ett fruktansvärt stort problem just nu.
Och helt ärligt, den som gör det hela värre, och sätter en högre nivå, ja, det är vi själva.
Det är vi själva som hoppar på detta beteende och låter det fortsätta. 
För vem vill inte vara bäst?
Vem vill inte vara den som syns och glänser?
Vem vill inte vara den på första, största sidan i tidningen?
Vem vill inte vara den som får mest uppmärksamhet?
Vem vill inte vara den som tar emot förstpriset på pallen?
Får den finaste rosetten i hopptävlingen?
Jag tror att dem människorna som strävar efter detta, är faktiskt dem som mår sämst.
Dem som har en usel självkännsla och dem som faktiskt inte älskar sig själva.
Om hela livet ska gå ut på detta, så är det fruktansvärt. 
Avundsjuka är för mig i dagsläget en spegel på hur mycket eller faktiskt lite du älskar dig själv, hur mycket du kan bekräfta dig själv, och hur mycket du kan glädjas åt det du har. Om du kan älska och acceptera dig själv, om du kan glädjas åt det du har, om du kan värdesätta saker i ditt eget liv. Så tror jag att du skaffar dig bästa förutsättningarna för att inte bidra i den onda cirkeln som handlar om avundsjuka.
Helt ärligt så tror jag inte att någon mår bra av denna kännsla.
Jag tror inte att någon skulle vilja stärka den.
Har ni ens reflekterat över vad den gör med oss, och hur den får oss att bete oss mot våran omgivning. Har ni ens tänkt på hur dåligt känslan kan få oss att må?

Jag tror att en början till förändring är att reflektera över när man känner avundsjuka, och fråga sig varför?
Jag tror att man måste fundera över vad det är man vill värdesätta här i livet,
Och inse att man inte kan få allt.
Jag tycker att man borde fundera på den gyllene regeln, man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. 
Man borde fundera och inte acceptera ordspråket, skadeglädje är den ända sanna glädje. 
Om det stämmer, förstår ni då vilket fel håll världen är på väg åt.
Och ska vi vara en som bidrar till det?
Den vanliga tanken som många struntar i, du kan inte förändra världen, men du kan förändra ditt eget beteende. 
En början till att förändra världen är att du själv inte gör samma sak som du inte vill att andra ska göra. 

Jag kan bara prata utifrån mig själv, och säga det jag tror. Jag kan inte säga vad just Du tycker, eller vad just du upplever, för det måste du ta reda på själv. 

En av dem saker som fick min avundsjuka att började blomstra som mest var när jag började läsa bloggar och ge mig in på facebook. 
Blogg efter blogg, bild efter bild, status efter status. 
Hysterin på att sticka ut och vara bäst vart en ända stor tävling.
Vem är duktigast?
Vem är smalast?
Vem kan mest?
Vem bakar bäst? 
Vem tar bäst bilder?
Vem rider bäst?
Vem har mest märkesutrustning?
Vem har dyrast väska?
Vem har flest par skor?
Vem får mest?
Vem hoppar högst?
Vem är snabbast?
Vems föräldrar jobbar på häftigaste jobbet?
Eller vem har den bästa och dyraste hästen?

Allt detta, är en stor ända tävling. Och grejer är, att det mesta handlar om pengar. Och jag tycker att hur längre tiden har gått, har det blivit mer och mer så att framgång även verkar köpas av pengar.
Men det är en av alla mina frågor!
Är världen verkligen jämnställd?

Jag skulle kuna spåna vidare på även detta.....Men just nu får det räcka såhär.



 

Avundjuka,
jag kan bara säga en sak om det, Fruktansvärt!!

Har ni tänk på vad avundjukan kan göra med oss?
Som t.ex.
- Sabba vänskapsrelationer
- Känna skadeglädje
- Tappa hoppet om oss själv
- Blunda för det som vi själva har
- En otroligt energitagande kännsla
- Kännslan kan få oss ledsna och sura.

Detta var bara några exempel, och bara tanken på hur många det finns i världen som är avundsjuka på varandra skapar världens taggtrådsboll i min mage.
Avundsjukan som jag upplever det, är störst bland flickor, tjejer och kvinnor.

Om vi säger såhär, vem kan säga att man inte är avundsjuk på någon, att man är totalt nöjd med sig själv och det man har?
Jag kan helt ärligt säga att Avundjukan tar alldelles för stor plats i mitt liv.
Och till er som inte känner avundsjuka: Njut, och var stolta över er själva att ni kan glädjas åt det ni haroch för att ni är den ni är.

Jag kan rada upp en hel lista på saker jag är avundsjuk på, det är inte bara en sak, inte 10 eller 20. Listan kan nog göras oändlig. 
Men för att bli av med avundsjukan så ska man nog börja erkänna för sig själv att man faktiskt är avudnsjuk på grejer, kompisar, andras liv, andras situationer, andras barn, andras resor, andras föräldrar, andras bla bla bla ochsåvidare.

Jag vill inte vara en såndär surputte som går runt och är avundsjuk på alla andra, och den ända sanna glädjen är skadeglädjen, neee, så vill jag inte att det ska vara. Jag vill kuna glädjas åt andra, och kunna njuta av att se deras framgångar. Och för att komma dit så måste jag först acceptera mig själv och mitt liv, lära mig se dem possitiva sakerna. Och även acceptera det negativa. Man kan inte ha allt (då menar jag inte bara i saker som i materiella ting, utan allmänt om allt). 

Alla har vi olika förutsättningar, men alla är otroligt lika bra och värdefulla ändå. För det är människan i sig som ska vara älskad och älska sig själv. Det runt omkring oss ska vi också uppskatta, men det är inte det som ska avgöra om man älskar sig själv eller inte. Att lära sig acceptera och älska sig själv, tror jag är grunden i att kunna acceptera och älska andra. Och att slippa den fruktansvärda kännslan avundjuka!

Jag skulle kuna skriva en rätt lång text om avundsjuka. Men demhär meningarna får räcka för idag :)


 

Jag öppnar och skärper alla sinnen,
fokuset är 100.
Tar ett andetag ända ner i magen.
Känner hur kroppen känns.
Skannar av kroppen från fötter,
noterar hur fötterna, vaderna och benen känns mot hästen,
hur placerar jag bäckenet, är båda sittbenen placerade i en behaglig position på hennes rygg,
är bäckenet tillräckligt avslappnat och löst, men stabilt för att kuna följa hennes steg,
bålstabiliteten är påkopplad men avslappningen är närvarande ändå,
Axlarna är sänkta och tillbakadragna, utan att jag stretar emot kroppen, dem får helt enkelt falla på plats,
bröstkorgen och ända ner i magen får arbeta med luften jag andas in och ut,
ryggraden får följa hästens rörelse,
och nacken blir ett stöd för huvudet,
hakan är lätt indragen mot halsen men jag stävar efter en förlängning från svanskota till huvudtopp,
som någon ovanför mig skulle dra i en tråd och räta ut min ryggrad,
utan att spänna mig eller räta på mig för mycket hittar jag en stabil och behaglig position.
Blicken är mjukt och fokuserat riktad frammåt, som en vägvisare, och en kompass.
Armarna faller ner längst sidorna, och en 90 graders vinkel i armbågen leder mig fram till knutna händer som kramar om tyglarna.
Tummarna är överst,
Dem små rörelserna från min hand, via tyglarna, till hennes mun skapas endast av mitt fingerspel och kramande av tyglarna. Min hand och min kropp ska följa hennes rörelser.
I varje steg hon tar följer jag med,
lätt, lätt, tänker jag uppåt i varje steg hon tar,
hela kroppen är med henne.
Vi är En rörelse,
Vi är En kropp.
tyngden på hennes rygg blir minimal,
Tack vare att vi rör oss tillsammans.
Vi sitter ihop, hennes kropp är också min kropp, tyglarna är mina förlängda armar som skapar en mjuk kontakt även med hennes mun.
Om hon ökar och jag vill ta tillbaka,
gör jag det endast genom att räta på mig,
armarna följer med kroppen när jag lätt flyttar min tyngd punkt en milimeter bakåt. Jag lyfter henne och bromsar henne genom min tanke uppåt och tillbaka. 
Jag tänker vänta och flyttar genast lungt och tryggt tillbaka min tyngdpunkt efter en direkt respons.
Jag läser av henne, som hon läser av mig.
Det blir som en dans, som en lek,
där jag för henne,
som mannen för kvinnani dans,
jag leder, och hon följer mig.
Utan att bestämma, visar jag bara, för jag kan inte dansa själv, utan henne,
vi måste båda vara överens,
och hon måste vara lyhörd på mig.
Även genom min hörsel kan jag höra hennes steg, och omvandla det till kännsla,
ljuden runt om oss kan förbereda mig på hur hon kan reagera och agera för olika saker.
Ett samarbete,
en lyhördhet,
en kännsla,
och en kännslighet,
det är vad som krävs, och det är vad som vi har utvecklats otroligt mycket i.
Det är en grund i vad min ridning handlar om.
/Louise