Det är rätt jobbigt just nu,
med nästan allt,
ja, allt FÖRUTOM Sickan, och det är iofs inte ett "bara".

Men,
under åren som gått har jag haft både ortorexi, anorexi men även bulemi, men får något år sedan slutade mina kräkreflexer att fungera så jag kan inte längre spy, men sanningener är att jag fortfarande inte kommit helt ifrån hetsätandet!
Och just nu är det lite det som är ett problem.
Och det är ett problem förknippat med skam....
Vem vill ses som den personen som inte har kontroll, och bara vräker i sig, som inte kan stoppa sig själv, som inte kan hålla sig, ja, inte är det en person med ätstörningar iallfall...
För oss med ätstörningar, och framförallt bulemi är våra problem förknippat med extremt mycket skam och skuld.

Jag är just nu inne i en period när jag tröstäter.
Mår jag dåligt så äter jag,
har jag tråkigt, så äter jag,
är jag rastlös, så äter jag,
sitter jag framför datorn, så äter jag
O.s.v.

Detta tillsammans med mina alla ätstörningar skapar extrem ångest.
För det stora DET är ju att jag inte vill bli tjockare, fulare och äckligare.....
Och sitter jag och "vräker i mig mat" så skjuter kaloriräknaren i toppen, och då är det bara att träna, träna, träna, och sen dagen efter kan jag knapt äta nåt, fast sen på kvällen blir jag hungrig iallafall och äter...
Hur som helst,
För att jag ska få kontroll på mitt tröstätande gäller bara en sak,
regelbundna måltider, tillräckligt med mat på varje måltid, tugga maten och våga bli mätt...
Men för mig är inte det här ett sånt "bara"....
Men det är den ända "medicinen" som hjälper mig mot detta tröstätande.
Men att 'äta så¨mycket som behövs, regelbundet under dagen, skapar också massor med ångest, så därför känns inte det heller som ett självklart val.

Hur som helst,
mamma hjälper mig, och utan henne skulle jag nog aldrig fixa att leva med allt dethär som mitt liv innebär!
Idag har jag ätit rätt regelbundet och ganska bra mängd med kalorier, så nu har jag förutsättningar för att inte hetsäta ikväll,
dessutom har jag och mamma kommit på ett nytt system,
efter middagen, får jag inte stoppa något i munnen utan att fråga mamma om lov, bara för att jag ska undvika att börja hetsäta...


Ja, så dethär är väl ett av mina "problem" just nu, och det är betydligt tyngre än vad det låter.
Men ni som läser dethär och själva är mitt i det, våga be om hjälp, för du är inte ensam!




Sen finns det faktiskt en förklaring varför så många tröstäter.
När man äter t.e.x choklad frigörs dopamin och endorfiner och ett hormon som heter Grelin. Dopamin ger dig lustkänslor, endorfiner gör att du mår bra medan hormonet grelin skapar ökat sötsug och hunger. Det är därför du gärna äter mer sötsaker än vad som är bra när du en gång har börjat småtugga godis. Grelin är det hormon som startar själva hungerprocessen. När du äter så är det främst dopaminet som är aktivt. När du blir mätt tar mättnadshormonet Leptin sen över och dämpar dopaminet och grelinet. Nu när du känner dig mätt ökar må-bra hormonet serotonin. MEN sen finns det dem som har brist på serotoninet, och då blir det som det låter, man blir alltså inte nöjd lika fort utan fortsätter och äta för att få dopaminkickar!

Belöningshormon (må-bra-hormon) som påverkar humöret så man känner sig glad, nöjd och lugn. Är en signalsubstans. Reglerar även koncentrationsförmågan, reglerar impulskontrollen, sömnen och sexlusten. Gemenskap, samhörighet och trygghet höjer serotoninnivån, motverkar depressioner. Minskar serotoninnivån så blir man rädd, får sämre självkänsla, blir depressiv, får ångest, blir nedstämd, impulsiv, lättirriterad, aggressiv, får snabba utbrott, samt känner ofta större sötsug och sug efter snabba kolhydrater. Förhöjda serotoninnivåer minskar sexlusten, verkar aptitdämpande, år ångestdämpande och har en antidepressiv effekt.

Vi som är depprimerade har brist på serotoninet och därför får vi ofta mediciner som ökar serotoninet!

Ja, det är en hel vetenskap, men det där var lite grann iallfall :)