Ångesten tränger sig fram igen,
och ja,
såklart,
för det är kväll, vad annars.
Magen är fylld av den äckliga middagen och jag vill bara spy.
Vill känna mig ren och fri, men kan inte,
jag måste äta,
men jag vill inte,
född att vara tjock,
men jag vill inte,
misslyckad och värdelös,
vill inte det heller,
normalviktig,
och det är något jag absolut inte vill....
Snälla,
jag orkar inte med denhär skiten,
låt mig bara få försvinna in i dimman igen,
det var så mycket lättare då,
nu, är det bara kaos, ett ännu större kaos.
Jag har ångest, för allt,
för maten,
för hur jag ser ut,
för vilka kläder jag ska ha på mig,
för hur jag beter mig,
för den person jag är,
ja, för allt.
Mitt liv = Ångest.
Det bara är så.

Varför?
Jag vet inte.

Det var väl meningen att det skulle bli så när jag föddes eller något,
vet inte det heller.


Ne, egentligen känner jag mig inte tjock, som i tjock.
Utan "tjock" som i att jag äcklas av mig själv, tycker att jag är större än vad jag "borde" vara,
tjock för att jag inte följer min vilja, att vilja vara tunn som vatten.

När jag möter anorektiker, kan jag inte slita blicken ifrån dem.
Jag avundas,
sådär vill jag också se ut,
vara tunn som papper,
tro att benen ska gå av när som helst för att dem ser ut som tändstickor.
Alla ben är synliga på kroppen,
inget äckligt, bara vackert, ja, jag vet, för er låter det sjukt,
men jag är också sjuk.

Hursom helst,
snälla någon,
gör mig tunn som is.
FÖR JAG STÅR INTE UT MED MIG SJÄLV!