Ångest!
Ångest var ordet.
Jag vaknade i morse, var helt borta efter att tagit min sovmedicin igår som jag egentligen inte ska äta, men gårkvällen var bara ett stort ångestkaos, så jag behövde verkligen hjälp att somna.
Jag åt upp min frukost trots att det tog emot,
jag svalde och försökte fokusera frammåt,
jag klädde på mig,
drog på och av mig mängder av olika plagg,
inget passade,
jag såg fet ut i allt,
valkarna hängde ut,
fettet syndes,
för mycket kurvor,
för breda höfter,
för runt mage.
Inget passade.
5 min innan bussen skulle gå drog jag på mig mina svart träningsbyxor och en stor vit kofta.
Drog på mig högklackat med hopp om att få lite smalare ben.
Hela dagen kännde jag mig blottad,
blottad över att ha tajta byxor.
Det var hemskt.
Skulle åka till stan efter skola,
men fixade det inte,
det gick bara inte att visa min äckliga kropp,
ångesten vällde över mig och det var som ett stort trassel av taggtråd malde i magen.
Hela bussresan hem ville jag bara försvinna,
försvinna in i en dimma eller nåt,
jag ville bara bort.
Efter middag sitter jag nu med magen i 711 hörn. känns som att hela jag ska spricka,
jag är så äcklig,
jag hatar min kropp,
jag står inte ut,
jag vill bli smal,
jag vill ner i vikt,
men jag kan inte,
jag kan inte lämna Sickan,
men jag kan inte leva med min kropp,
det går bara inte.
Vad ska jag göra?
Svar: Jag vet inte!!!


För nästan EXAKT ett år sen såg jag ut såhär!