Jag är så orolig,
så orolig för hur du ska klara det.
Du är bara 10 år, men har det redan så tungt.
Jag tror inte du förstår hur mycket hjälp du egentligen skulle behöva,
jag tror inte att omgivningen förstår hur mycket stöd du skulle behöva,
jag tror inte att varken du eller omgivningen förstår att du inte ska behöva bära dethär själv.
Lilla finaste, finaste lillasyster.
Jag minns den dagen du kom till världen,
jag mins det som igår.
Jag minns första gången jag träffade dig,
jag minns första gången jag fick lukta på dig.
Du luktade så gott,
så mjukt och underbart.
Jag önskade att du skulle få leva ett helt liv utan att behöva gå igenom så mycket som din storasyster skulle få göra. Jag sjöng för dig på kvällarna och bar dig i min famn.
Att se dig sluta ögonen och somna mot min bröstkorg var det jag uppskattade mest i mitt liv då.
Att få se hur du kännde trygghet från mig och från mitt hjärta som slog i en behaglig takt.
Du somnade jämnt hos mig,
och det var bara du som jag kunde tänka på.
Jag var bara 7 år, nästan 8 när du kom till världen.
jag bar dig som ett porslinshjärta och jag ville att du skulle växa upp som en stark individ,
jag såg fram emot att få se dig utvecklas och följa ditt liv.
Jag lovade mig själv att göra allt för dig.
Jag lovade dig att du alltid skulle få plats i mitt hjärta,
att du alltid var välkommen hos mig och att jag aldrig skulle svika dig.

Jag flyttade från pappa,
och bosatte mig hos mamma.
Jag hälsade på dig ofta,
men det kändes inte som ofta nog.
Det dåliga samvetet jag fick när jag skulle lämna dig och du inte ville att jag skulle gå gjorde så ont.
Det gjorde så ont att behöva gå ifrån dig, när jag visste att du skulle behöva mig!
Du höll i mig och tittade på dig, du grät inombords, liksom jag.

Du är bara 10 år min lilla fina tjej,
men jag ser redan dina svårigheter och jag önskade att jag inte skulle känna den fruktansvärda oron som jag nu känner för dig.
Du är så lik mig, så lik mig på många sätt.
Men det som gör ont att se är att du även fått mitt inre kaos.
Prestationskraven som jag också hade.
Duktighets komplexet.
Paniken och ångestattackerna som folk runt dig inte ser.
Men jag ser det vännen,
jag ser det!!!

Jag minns dem mornarna du stog framför spegeln och grät, var arg och fullkommligen förtvivlad för att du inte fick håret att ligga perfekt. Inget hårsstrå fick stå upp, inte ett enda. Du vägrade att använda hårspray. Du drog åt håret i en hård ballerina svans och pressade dina blöta händer med vatten kraftigt mot hårbotten. Varje hårstrå skulle lika rakt. När vattnet torkade och enstaka hårstrån reste sig såg jag din ångest i ögonen, jag hörde hur du fullkommligen grät av frustration över att behöva känna, det som jag kallar, det inre kaoset.
Ännu mer förtvivlad blev jag när varken din mamma eller våran pappa förstod, och inte ens lyssnade på mig när jag förklarade. Dem såg inte dethär beteendet på allvar och pressade och tvingade dig att skynda dig till bilen för att dem jämnt hade bråttom iväg. Dem betedde sig så jävla opedagogiskt och totalt körde över dig. Att själv behöva stå brevid och se sin 5 åriga lillasyster i det kaoset är bland det jobbigaste jag upplevt. Ingen förstod, ingen förstod hur mycket jag kände igen mig, och vad jag gjorde likadant när jag var liten, och faan vad dåligt jag mådde. Men aldrig att någon skulle se mina beteenden och se hur jag led av all panik inombords. Hur stressen plågade mig, liksom dig.  

Jag mins den vintern du hade problem med vinterkläderna,
paniken du fick när något känndes knöligt och obekvämt.
Paniken som lyste ur dina ögon, men som jag var ensam om att se. Och ensam om att förstå.
Jag gjorde allt för att hjälpa dig,
du slog runt om dig av förtvivlan,
skrek och slängde saker i golvet.
Allt du behövde var en förstående människa som kunde krama dig,
trösta dig och viska i ditt höra hur fantastisk du är.
Någon som förstod och tog sig tid att hjälpa dig.'
Någon som lovade dig att allt skulle lösa sig. 
Någon som hade tålamod och ge dig tiden du behövde för att slippa kaoset.

Att behöva åka ifrån dig och lämna dig med två så oförstående och sönderstressade föräldrar var som tusen knivhugg i bröstkorgen på mig.

Jag visste hur du kände,
jag hade ju upplevt samma sak själv,
samma situationer,
samma beteende och mött samma oförståelse.
Jag har själv kännt mig så ensam och nedtryckt.
Och av samma människor.

Att se hur du blev provoserad av personer,
och att se din oförståelse över att du inte visste vad som hände med dig själv gjorde så ont i mig.
Hur du totalt hjärtskärande kunde gråta och bli arg på saker som människor inte förstod.
Men jag förstod,
jag förstod exakt hur du kännde.
Jag upplevde samma sak då, men även idag.
Jag hade själv blivit så provoserad och mötts av kommentarer som sårade mer än någon fattade.
Att se dig hur du plågades av ett så starkt inre kaos,
hur dina salta tårar sved mot din sköra barn hud,
hur du bara skakade, svettades och vart knallröd gjorde ont att se,
hur paniken bara spred sig starkare och starkare i dig. 
Och varför fattade dem inte,
varför tog dem inte ens hjälp,
varför brydde dem sig inte alls,
varför ryckte dem bara på axlarna åt det jag sa,
varför tog dem inte mina starka oroligt kännslor över Gemma på allvar.
Det gjorde ont i mig att se dig gå igenom samma sak som jag själv hade gått igenom.
Din pappa och mamma är din föräldrar, och du kommer alltid älska dem precis som dem älskar dig.
Men jag kommer förstå din förtvivlan över oförståelse när du blir äldre,
jag kommer veta hur du känner,
för jag har varit där du är nu.

Alla rätt på proven,
dem höga prestationskraven,
den pressen dina föräldrar sätter på dig,
satte dem på mig också, utan att förstå,
förstå vad dem gjorde med mig.
Dem gjorde mig till en levande perfektionist, som pressade mig till blodet kom, som körde över mig själv för att vara andra till lags, som blev skolans lucia, som skulle vara bäst, snabbast och smidigast när det kom till alla sporter. Det var jag som skulle se till att allting fungerade när andra sket i det, det var jag som fick ta hand om andra, möta andras kännslor och ta hand om dem mindre och se till att det fungerade. Tillslut blev jag den som själv pressade mig och ställde dem höga kraven på mig själv. Tillslut vart jag beroende av att höra att jag var duktig och bra, för det var det ända som gjorde mig tillfreds. Kraven på mig själv ökade, ökade och ökade tills det gick över i ätstörningar.....Iår fyller jag 18, och jag är fortfarande långt ifrån frisk.

Menar ni att jag ska behöva se min lillasyster gå igenom samma sak. Bara för att pappa vägrar förstå, för att pappa vägrar lyssna. För att pappa vägrar be om hjälp, och för att pappas föräldrar sket i honom. Snälla någon, få pappa att förstå, få pappa att hjälpa, få pappa att bli dendär underbarar människan som han innerst inne är, få han att ta hjälp så han kan hjälpa sina barn. För pappa menar inte så illa som jag har behövt upplevt att han menat. Han är inte den som vill såra, han är inte den som vill förstöra. Men han vill inte förstå tillräckligt mycket för att inse att han gör något som han egentligen aldrig skulle vilja göra. Om du bara skulle förstå pappa, om du bara skulle förstå hur du fick mig att känna mig. Hur totalt överkörd jag har kännt mig, och hur jag kännt att du ignorerat mig. Hur du sårat mig och fått mig att känna mig totalt värdelös och orsäker. Varför kan du inte bara lyssna på mig nu, snälla, snälla lyssna på mig pappa. Vakna snälla upp och försök iallfall att förstå.

Jag hatar att känna mig så maktlös,
men vad ska jag göra?
Jag har gjort allt jag kan?
Men inget hjälper.
Jag vill att du ska veta att jag älskar dig Gemma, och att jag alltid finns här för dig,
jag kommer alltid förstå dig och din frustration.
Jag lovar att hjälpa dig om du ber mig om något.
Jag älskar dig så otroligt megafantiskt supermycket....
Och smärtan i mig går inte att beskriva...

Men jag är stolt över dig,
jag är stolt över att se att du är minst lika stark som mig,
och jag vet att du kommer fixa dethär.
Men jag är rädd att du kommer få det ännu tuffare.
Jag är rädd för att våran pappa aldrig kommer förstå, inte din mamma heller.
Jag är rädd för att du inte ska orka.
Att du inte kommer fixa det...

Men jag HOPPAS att jag har fel,
jag hoppas att du kommer må bättre och bättre med åren redan nu.....
För jag vill inte att min oro ska ha rätt.
Du är för fin för det!!!!
Jag älskar dig Gemma <3