Jag minns så väl,
kommer ihåg den morgonen jag trodde allt var över.
Det var ett år sen nu,
kanske lite mer än det,
snart ett och etthalvt år sedan.

Det var tidigt på morgonen.
Jag vaknade till ett behagligt mörker i rummet,
snön låg som ett vitt täcke utanför sjukhusets väggar.
Gardinerna fladdrade lätt framför det öppna fönstret.
Det kan inte varit varm i rummet,
Kanske 15 grader?
Jag vet inte,
men jag vet att det var kallt.
Mitt huvud låg tungt mot den tjocka dunkudden, 
det ända som stack fram var min iskalla, röda nästipp,
duntäcket var uppdraget över huvudet,
endast ett litet ljushål var det jag såg.
Jag låg ihopkurad i fosterställning,
tempurmadrassen jag låg på var formad efter mig,
men min magra kropp var för lätt för att sjunka ner.
Vinden susade i rummet,
jag drog upp knäna mot magen och vek in armarna mot bröstkorgen. 
Yllestrumornas värme var inte tillräcklig för att värma mina fötter, 
och tjocktröjan lyckades inte värma min tunna hud som bara var ett tunnt överdrag över kroppens skelett. 
Jag kunde känna mitt hjärta slå,
jag kunde höra det jobba,
allt gick långsamt, 
så långsamt så jag hann känna allt. 
Helt plötsligt vart allt tyst, 
och jag hann tänka tanken:
- Nu dör jag.
Men kroppen gav inte upp,
den jobbade vidare, 
det var tungt, men organen jobbade fortfarande,
musklerna tog allt dem kom åt.
Fettet på kroppen fanns inte längre, 
Kolhydratslagret var slut,
blodet saknade tillräckligt med järn,
och saltbalansen var rubbad så nervimpulserna kunde inte arbeta som dem borde. 
Hjärtmuskeln var nedbryten och hjärnan fungerade inte.
Kroppens brist på näring hade gett mig lock för öronen och min syn var dimmig.
Jag låg som ett kolli i sängen.
Allt värkte,
det gjorde så jävla ont.
Smärtan gick inte att beskriva.
Tusen knivhugg i bröstkorgen fick mig nästan att tappa andan, 
sondslangen hade skavt sår i näsan och i halsen.
Munnen var så torr att jag knappt fick upp den,
jag hade inte druckit på flera veckor.
All näring som tillsattes i min kropp kom upp lika fort som den kom ner,
blandat med koagulerat blod och stark magsyra fick det rinna ner i handfatet. 
Aldrig att jag skulle tillåta näringen ligga kvar,
aldrig att vattnet skulle få hjälpa min kropp. 
Jag skulle få dö nu,
jag skulle äntligen få dö på det sättet jag så länge velat.
Det ända jag kunde tänka på var att få se min magra kropp ligga i fosterställning, 
få avsluta livet som allt började. 
Hjärtat hade slagit sitt sista slag och kroppen var nu avstängd.
Allt hade skett så långsamt, 
allt hade hänt under täcket.
Jag hade fått mina sista andetag och nu var det min tur att få sväva bland molnen,
dansa på rosorna utan taggar. 
Springa i sanden utan att lämna fotavtryck och få skratta av glädje.
Nu var det min tur att få ett nytt liv,
ett nytt vackert liv och finnas där för någon som behöver mig.
Nu få vara någon annans skyddsängel.
Nu skulle jag skydda dem som verkligen behövde det,
nu skulle jag få se människorna jag älskade växa upp och få se dem skratta och känna värme. 
Jag skulle värma andras hjärtan och rädda dem underbara människorna som verkligen förtjänade det.
Nu skulle jag bli mina vänners skyddsängel. 
Nu skulle jag ge andra det jag så länge hade saknat!