Idag är det en tung dag,
jag är trött och känner mig hängig.
Ångesten är som ett stort åskmoln som hänger över mitt huvud och följer mig vart jag än går.
En sånhär dag när allt mest känns hopplöst.

Jag och mamma åkte hursomhelst med Sickan upp till ridhuset idag, vilket vi nästan aldrig gör. Men nu hoppas jag att vi kan komma igång.
Sickan är inte i världens bästa kondition så vi tog det rätt lugnt, mamma hjälpte mig att slappna av så jag kunde rida bättre.
Vi travade på volter i varierande storlekar,
gjorde bågar över ridhuset,
red olika saker hela tiden för att få Sickan engagerad.
Vi hade 3 små hinder som stod för sig, provade att travhoppa lite,
men Sickan var lite för trött för att bjuda ordentligt. Tog lite i galopp, men då kunde inte jag rida istället.
Låter som jag är jätte missnöjd, men det är jag faktiskt inte, det känndes ändå helt okej.
Sen travade vi av ett tag, mjukt och lugnt.
Men, jag känner mig för stor för Sickan,
och bara tanken på att måsta sälja henne
ger mig kännslan av att vika mig dubbel.
Hur ska jag någonsin kuna skilja mig från henne.
Det känns liksom omöjligt,
men Sickan borde ha någon liten ryttare som vill tävla och träna mer med henne, så hon får göra mer roliga saker.

Men vi får se hur allt blir,
det får tiden visa.

Nu är jag så trött så jag vet knappt vad jag heter,
har precis ätit middag och tänka just gå ut till stallet för att fixa det sista, mocka klart och så.
Kanske att jag skriver mer ikväll,
annars hörs vi i morgon :)