Okej!
Hej allihopa, eller hej, du som nu råkar läsa detta.
Jag varnar dig, för att detta kan bli en total meningslös text, men du fortsätter om du vill.
Till och börja med var det inte jag som kom på namnet på bloggen, det var min kära vänn Alina, Tack vännen. Efter att ha haft sisådär typ 7 bloggar så har bloggnamnen tagit slut i huvudet. Men, förhoppningsvis kommer jag att driva denhär bloggen längre än dem andra. Det hoppas jag iallafall.. Så ja, vill ni eller ja, du, vet vad denna blogg ska handla om nu,
Tjaaa, inte så mycket egentligen.
Om mig, jag heter Louise är 17 år, och har levt med själva diagnosen Anorexi nervosa i ca 6 år. Men har varit sjuk betydligt längre. Ja, men om det vore det ända problemet så vore jag ju glad.
Sen är det såhär, att efter att ha varit ätstörningspatient och det "inte gett något" resultat så är jag nu, blev nydligen en BUP patient. Så NU hoppas jag att jag kan få rätt hjälp, att reda ut mig, och få koll på om jag har andra diagnoser (psykiskt) också mer än ätstörningarna.
Den utredningen börjar nästa vecka, och jag har väntat på den i över 5 år. Gissa om jag är nervös....!
Förutom diagnosen Anorexi Nervosa så har jag nydligen även fått diagnosen Dyslexi, vilket många bara tror att är läs och skrivsvårigheter, men det är faktiskt mycket mer, men det stoppar mig hur som helst väldigt mycket i skolan, det är en av anledningarna till varför jag går med enkild lärare och försöker plugga klart nian nu. Men sen så ligger jag ju efter i skolan 2 år, eftersom jag tillbringat tiden på sjukhus. Därav pluggar jag nian nu.
Förutom Anorexi Nervosa och Dyslexi, har jag en "djup" depression, som jag nu med hjälp av mediciner kan hålla under "kontroll" så till vida att jag klarar att gå upp ur sängen, ta mig till skolan, äta någolunda och fixa min ponny och stallarbete. Dock är det bara en tillfällig lösning, med medicinerna alltså. Ja, just det, precis som du läste just så har jag en Ponny, guldstjärnan i mitt liv! Min älskade
Turbo Star Cicornia,
Arabiskt fullblod,
D-ponny sto,
Skimmel,
9 år,
Har haft henne i lite mer än 3 år.
Vår resa har varit allt annat än rak och platt.
Den har varit stenig, och gropig, och sned och sönder trasad, och ja. Vi har verkligen nåt botten med varandra, men det har också gjort oss starkare, eftersom för lite mindre än 1 år sen kom vändningen, och vi hade inte haft den underbara kontakten med varandra idag om vi inte gått igenom det vi gjort, det tror jag iallafall inte. Men än är vår resa inte slut, den har bara börjat.

Ja, nu vet ni lite om mig, ni kommer lära känna mig bättre om ni följer denna blogg, vilket är helt frivilligt.
/Louise :)