Kom just hem efter att ha varit och sätt på Breaking dawn, Twilight.
Den var bra, jätte bra.
Det var bara en sak,
en sak jag inte var förberedd på,
att "Bella" skulle bli så mager i filmen.
Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen när jag såg henne,
jag vart så triggad.
Så vill jag också se ut,
jag vill också bli smal igen.
Jag äcklades ännu mer av mig själv.
Åh, vad triggade jag blev

Oj vad dålig jag var varit på att uppdatera, medans ni har varit bäst på att kommentera :D

Har haft lite fullt upp så har inte hunnit skriva något läsvärt inlägg,
men nu blir det ett snabbt.

Hämtade lillebror från Eftis igår, vinglade runt på mina höga klackar, måste erkänna att det var rätt vingligt, är inte van att gå i högklackat.
Vi hade fredags mys tillsammans med Milla, mamma och X-pappa var påen mini semester, men kom hem i förmiddags igen.

Idag sov jag nästan till 12, sen åt jag lunch, mockade åt mamma också eftersom hon är så snäll och mockar åt mig ibland, så skönt när man kan hjälpas åt.

Har mejlat med tjejen som jag ska köpa stövlarna av,
det blir högst troligt tretorn GTX iallafall, fast era röster mest låg på dem svarta.
Dem är snygga dem med, men dem är på tok för stora,
men en dag hoppas jag att jag kan växa i dem.

Jag och mamma tog ut hästarna en sväng nu på eftermiddagen, tog en lugn tur ut eftersom jag och Sickan ska till ridhuset i morgon för lite markarbete.
Jag var lite spänd och lätt irriterad eftersom jag var så trött, men jag är stolt över mig själv att jag kommit så långt så jag är medeten om mitt handlande, och kan stoppa mig, oftast innan det är för sent.
I början gick det bra, i mitten vart det strul och sen slutade vi bra, sem en riktigt bra film :)

Ne, nu måste jag göra i ordning mig, byta om från ridkläder, ska nämligen till stan för att se Twilight,
har hört att den ska vara läksig, så vi får se om jag kan sova inatt sen.

Jag uppdaterar mer i morgon om jag hinner :)

Ha en bra lördagskväll allihopa!

Just nu,
vet jag inte någonting känns det som.
Jag vet iallafall inte vad jag vill, vart jag är påväg, hur det går, eller hur mitt liv ser ut just nu.
Allt känns som ett stort kaos, men ändå Inte.
Lite knepigt detdär.

Kanske får jag lite mer hopp när snön kommer och det blir lite ljusare igen, vi får hoppas på det,
det var ju faktiskt frost både igår morse och imorse.
Snögalopper, Underbart.

Tittar ut nu och ser att det är rätt grått ute, men jag försöker att inte deppa mer för det.
Men det är svårt.


Sitter i skolan,
har två timmar kvar,
sen ska jag hem
jag blir som ett stort nervvrak när jag ska åka dem 50 min buss för att komma hem.
Jag ser liksom hur mörkret faller och jag blir stressad, för jag måste ju hinna rida.

Håller fortfarande på att vänja in Sickan med sadeln, med tanke på att vi har ridigt barbacka i 1 år, så tar vi det lite försiktigt.
Brukar variera från dag till dag, men Sickan har inte reagerat negativt på sadeln alls, snarare väldigt positivt, och det är skönt.
Red helt barbacka igår, så idag blir det sadel.

Ne, nu ska jag på mellanmål :)

Det är den som går vilse som finner de nya vägarna.

tack snälla,
allihopa,
för era snälla kommentarer!
Det är bl.a. dem som gör det värt att blogga. :)

Tack :)

Ny vecka,
ny dag,
=nya tag.

Sitter i skolan,
första Geografi timmen är avklarad,
nu är det bara en till.
Sen är det 2 timmar engelska,
1 h kemi/fysik
och sista timmen är x-timme där jag inte riktigt vet vad jag ska göra än.
Funderar sen på att åka till stan efter skolan idag, eftersom Sickan alltid är ledig på måndagar.
Mocka kan jag ju göra sen när jag kommer hem, spelar ingen roll om det är mörkt ute då :)


Dagens ordspråk

Ingenting är omöjligt, bara mer eller mindre besvärligt.

Har beställt lite kläder från H&M, brukar inte köpa nya kläder från Internet, eftersom det är svårt att veta hur kläderna sitter och så, och sen är det så lätt att bara betala via internet, man tänker liksom inte på hur mycket pengar som går. Däremot brukar jag köpa begagnat för att spara pengar.
Men hittade massa saker på rea på H&M barn avd, så jag och mamma beställde lite :)

Avundsjuka.
Ja, det tror jag att är ett ämne som man kan disskutera hur mycket som helst, och hur länge som helst om.

Småbarnen är avundsjuka på att kompisen minnsan fått saker som man inte själv har fått.
Att det är orätvist att hon får men inte jag.

Åldern stiger och avundsjukan följer med,
man blir tonåring,
blir kanske avundsjuk på att kompisen har märkeskläder men inte en själv.
Kompisen har en bra familj men i min familj är det bara strul.
O.s.v.

Avundsjuka, finns nog hos alla människor,
mer eller mindre.
Och dem som upplever mest avundsjuka tror jag är dem
som har det lägre självförtroendet, självkännslan och kanske dem som är sjuka.

I hästvärlden är avundsjukan ett stort ämne.
Man sneglar på dem andra,
lägger märket till andras märkes utrustning,
eller vilket flyt ekipaget har.
Man ser hela tiden dem som har mer,
dem som är bättre,
och vi blir avundsjuka.
För vem vill inte glänsa med märkesutrustning,
glänsa med talang,
vem vill inte bli bekräftad av andra?
Jo, det vill vi nästan allihopa.
Så, då köper vi också detdär john whitaker schabraket, och den där kingsland tröjan,
och så blir vi också populära.
Och det hemska är, att spc vi häst tjejer i tonåren faktiskt bekräftar varandra när vi har märkes utrustning.Sen ser man ett nytt ekipage, som har veredus skydd också,
och hon glänser ju, då måste jag också köpa veredus skydd,
och så gör man det. Och då kommer nästa i sin tur och ordning och ser mig, som också vill ha märkes utrustning.
Och så spinner det på sådär, i ett ekorrhjul.
Så dem med pengar, köper sig uppmärksamhet genom att köpa märkesutrustning, och man pressar föräldrarna, för alla andra har ju.
Men sen finns det faktiskt dem, som inte har råd,
och dem då,
ja, dem blir oftast hängandes efter, eftersom dem inte har råd att hålla sig i status med alla andra,
trots att dem här personerna som hänger efter kanske är duktigare ryttare.
Men hur bra mår vi häst tjejer i grund och botten.
Från början tror jag att vi alla var nollställda,
sen så triggar vi igång varandra,
att hela tiden ha mer,
vara bättre.
och vi börjar konkurera mot varandra, istället för att glädjas åt varandra.
Om vi alla kunde stanna upp, titta på oss själva, och se,
vad vi har, vad mycket vi har.
Alla har vi något bra, vissa har mer, andra har mindre,
men vi borde lära oss att stanna upp, och fokusera på oss själva.
Jag vet helt ärligt inte hur många som har det här problemet, men jag skriver det bara utifrån vad jag själv upplever.



Jag har ett jätte problem med avundsjuka.
Det tar upp alldelles för mycket av min tid.
- Jag är avundsjuk på andra som är smalare än mig.
- Jag är avundsjuk på andra som lever ett frisk liv och mår bra.
- Jag är avundsjuka på alla mina jämnåriga kompisar som går andra året på gymnasiumet,
medans jag ligger och försöker få klar 9-an i högstadiet.
- Jag är avundsjuk på mina kompisar, som har så fina hästar och som är så duktig på att rida.
- Jag är avundjuk på människor som har energi, och orkar göra saker, som har tillräckligt med muskler för att klara av att rida.
- Jag är avundsjuk på många som bloggar, hur många läsare dem har, och hur mycket märkesutrustning dem har råd med.
- Jag är avundjuk på mina kompisar som tränar tillsammans och tävlar och tycker att det är kul.
- Jag är avundsjuk på dem, som kan glädjas åt andra och vara nöjd med sitt eget liv.
Ja, det här är bara några saker,
men också saker jag vågar erkänna.
Min tid går åt till att tänka på dethär,
mitt fokus blir nästan bara på dethär.
Mitt liv, kretsar om hur andra har det,
och då är frågan,
när ska jag ha tid att utveckla mig själv, så jag också kan få ha möjlighet och vara där andra är?
När ska jag lära mig att fokusera på mig själv, och våga glädjas åt andra för att jag blir trygg i mig själv och är tacksam för just det jag har.

Jag har flera underbara kompisar,
och jag är så avundsjuk på alla på ett eller annat sätt.
Ändå försöker jag dölja det, för det är en sak jag skämms över.

Så, hur ska jag lösa mitt stora problem.

Jag har iallafall hittat två saker att börja med,
1. Börja fundera på vad jag har,
vad jag är nöjd med och vad jag är mindre nöjd med, och se vad som faktiskt går att "lösa".
2. För att kuna lösa dethär, måste jag lägga min tid på mig själv, istället för att lägga tiden på att vara avundsjuk på mina fina kompisar och andra människor.



Puh!
Vilken rörig text,
och vilket jobb jag har framför mig!

Kroppen känns inte riktigt som att den hänger med idag, är supertrött och blodtrycksfall får jag varje gång jag ställer mig upp.
Det är som att kroppen skulle väga bly.
Hursomhelst så funderar jag på om Sickan ska få vara ledig idag, hon brukar få vila måndag och torsdag, men vi får se, ska fundera lite till :)

Påvägen hem från bussen igår läste jag lite i min stalldagbok, var lite fakta texter där imellan veckodagarna. Intressant, handlade om ryttarens sits och att bli medveten om hur man reagerar och agerar i olika situationer, båda på och brevid hästen. 
Verkligen läsvärt.

Mamma beställde ett bett till Sickan igår också, hon är så otroligt kännslig i munnen, så jag blev tipsat av Rosanna om ett bett som hon använder på Pem.
Detta bett, mjukt gummibett, men ändå stadigt och med fasta ringar.
Finns här för 189 kr :)
Udverdering kommer sen när jag testat det :)



Nu har jag sista lektionen och sen går bussen hem, ska handla lite mat på vägen, sen hämtar X-pappa mig.
Får se hur mamma mår också, verkar som att hon håller på att få lunginflammation :( Stackaren.

Ne nu Skola :)

Bild från i sommras.

Villken dimma det varit idag.


Blev hursomhelst ingen tömkörning idag, när jag kom hem 4 så sprang jag snabbt och köpte host medicin till min väldigt, med betoning på väldigt förkylda mamma. Sen snabbt och hämta hästarna, på med utrustningen på Sickan, och sen red jag och lillis ut barbacka en sväng :)
Hon var jätte duktig.
Bjöd frammåt, flyttade fint, ja hela hon var som en stor glädje boll som bara trippade fram,på ett possitivt sätt.

Efter att jag snabbt varit inne och ätit, och lyft på mig hela ryggsäcken som är fylld med ångest gick jag och Ida ut till stallet och fixade det sista, mockade, packade hö, blötte höt, blötlade maten, kärrade in spån, rullade ihop lindorna jag haft till Sickan idag, bytte vatten osv :)

Nu har jag precis ätit lite skinka och ägg och är så småningom på väg att gå och sova.

Men, hela kroppen är bara så ångestladdad, jag vill liksom bara krypa ut ur min egen kropp. Jag känner mig så fet, eller inte fet, men jag känner mig normal, och jag vill inte vara normal i kroppen, jag vill vara smal, inte för att idealen säger så, utan för att det är då jag trivs med mig själv. Och nu, när jag måste äta, så mår jag så piss dåligt.
Jag känner mig så äcklig. FY för min kropp.... !!!


Min fina bond outfit :D
Mountain horse kängor
Jacson byxor
Everest jacka,
och typ hm barn mössa :D
Det är ändå bara råddjuren som ser oss :D

Sitter i skolan.
Bussen gick 8 i morse, Ida sov hos oss inatt, vilket var mysigt :)
Jag slutar 3 idag, och kommer hem 4 med bussen, antagligen kommer Ida med då också, så rider vi ut hästarna en sväng. Sen middag, och ut igen för att mocka, in, duscha och sen sova.
Mina dagar ser nästan likadana ut, förutom när Sickan vilar såklart :)
Det blir mörkt så fort ute nu. Redan lite efter 5 så är det kolsvart, lite tråkigt, eftersom man är i skolan då det ändå finns lite ljus, men men, än så länge hinner med rida om man är snabb när man kommer hem.
Men, det är lite beroende på hästens dagsform också, det är så halt och slipprigt i hagarna att dem lätt blir galliga i benan, och sträcker sig och så, så varje dag håller man en tumme för att hästen ska vara ren och sval i alla ben.
Igår red jag och Sickan ut själva, mysigt ^^
Hon gick jätte fint i slutet, älskar att få ett kvitto på att ridturen gett bra resultat :)
Ne, nu har jag engelska och sen är det mat, vi får Lax idag.
Jag kan inte säga att jag är ångestfri, men jag måste verkligen äta, annars orkar jag absolut inte med dagen, och dyslexin blir bara värre.

Okej!
Hej allihopa, eller hej, du som nu råkar läsa detta.
Jag varnar dig, för att detta kan bli en total meningslös text, men du fortsätter om du vill.
Till och börja med var det inte jag som kom på namnet på bloggen, det var min kära vänn Alina, Tack vännen. Efter att ha haft sisådär typ 7 bloggar så har bloggnamnen tagit slut i huvudet. Men, förhoppningsvis kommer jag att driva denhär bloggen längre än dem andra. Det hoppas jag iallafall.. Så ja, vill ni eller ja, du, vet vad denna blogg ska handla om nu,
Tjaaa, inte så mycket egentligen.
Om mig, jag heter Louise är 17 år, och har levt med själva diagnosen Anorexi nervosa i ca 6 år. Men har varit sjuk betydligt längre. Ja, men om det vore det ända problemet så vore jag ju glad.
Sen är det såhär, att efter att ha varit ätstörningspatient och det "inte gett något" resultat så är jag nu, blev nydligen en BUP patient. Så NU hoppas jag att jag kan få rätt hjälp, att reda ut mig, och få koll på om jag har andra diagnoser (psykiskt) också mer än ätstörningarna.
Den utredningen börjar nästa vecka, och jag har väntat på den i över 5 år. Gissa om jag är nervös....!
Förutom diagnosen Anorexi Nervosa så har jag nydligen även fått diagnosen Dyslexi, vilket många bara tror att är läs och skrivsvårigheter, men det är faktiskt mycket mer, men det stoppar mig hur som helst väldigt mycket i skolan, det är en av anledningarna till varför jag går med enkild lärare och försöker plugga klart nian nu. Men sen så ligger jag ju efter i skolan 2 år, eftersom jag tillbringat tiden på sjukhus. Därav pluggar jag nian nu.
Förutom Anorexi Nervosa och Dyslexi, har jag en "djup" depression, som jag nu med hjälp av mediciner kan hålla under "kontroll" så till vida att jag klarar att gå upp ur sängen, ta mig till skolan, äta någolunda och fixa min ponny och stallarbete. Dock är det bara en tillfällig lösning, med medicinerna alltså. Ja, just det, precis som du läste just så har jag en Ponny, guldstjärnan i mitt liv! Min älskade
Turbo Star Cicornia,
Arabiskt fullblod,
D-ponny sto,
Skimmel,
9 år,
Har haft henne i lite mer än 3 år.
Vår resa har varit allt annat än rak och platt.
Den har varit stenig, och gropig, och sned och sönder trasad, och ja. Vi har verkligen nåt botten med varandra, men det har också gjort oss starkare, eftersom för lite mindre än 1 år sen kom vändningen, och vi hade inte haft den underbara kontakten med varandra idag om vi inte gått igenom det vi gjort, det tror jag iallafall inte. Men än är vår resa inte slut, den har bara börjat.

Ja, nu vet ni lite om mig, ni kommer lära känna mig bättre om ni följer denna blogg, vilket är helt frivilligt.
/Louise :)