Jag öppnar och skärper alla sinnen,
fokuset är 100.
Tar ett andetag ända ner i magen.
Känner hur kroppen känns.
Skannar av kroppen från fötter,
noterar hur fötterna, vaderna och benen känns mot hästen,
hur placerar jag bäckenet, är båda sittbenen placerade i en behaglig position på hennes rygg,
är bäckenet tillräckligt avslappnat och löst, men stabilt för att kuna följa hennes steg,
bålstabiliteten är påkopplad men avslappningen är närvarande ändå,
Axlarna är sänkta och tillbakadragna, utan att jag stretar emot kroppen, dem får helt enkelt falla på plats,
bröstkorgen och ända ner i magen får arbeta med luften jag andas in och ut,
ryggraden får följa hästens rörelse,
och nacken blir ett stöd för huvudet,
hakan är lätt indragen mot halsen men jag stävar efter en förlängning från svanskota till huvudtopp,
som någon ovanför mig skulle dra i en tråd och räta ut min ryggrad,
utan att spänna mig eller räta på mig för mycket hittar jag en stabil och behaglig position.
Blicken är mjukt och fokuserat riktad frammåt, som en vägvisare, och en kompass.
Armarna faller ner längst sidorna, och en 90 graders vinkel i armbågen leder mig fram till knutna händer som kramar om tyglarna.
Tummarna är överst,
Dem små rörelserna från min hand, via tyglarna, till hennes mun skapas endast av mitt fingerspel och kramande av tyglarna. Min hand och min kropp ska följa hennes rörelser.
I varje steg hon tar följer jag med,
lätt, lätt, tänker jag uppåt i varje steg hon tar,
hela kroppen är med henne.
Vi är En rörelse,
Vi är En kropp.
tyngden på hennes rygg blir minimal,
Tack vare att vi rör oss tillsammans.
Vi sitter ihop, hennes kropp är också min kropp, tyglarna är mina förlängda armar som skapar en mjuk kontakt även med hennes mun.
Om hon ökar och jag vill ta tillbaka,
gör jag det endast genom att räta på mig,
armarna följer med kroppen när jag lätt flyttar min tyngd punkt en milimeter bakåt. Jag lyfter henne och bromsar henne genom min tanke uppåt och tillbaka. 
Jag tänker vänta och flyttar genast lungt och tryggt tillbaka min tyngdpunkt efter en direkt respons.
Jag läser av henne, som hon läser av mig.
Det blir som en dans, som en lek,
där jag för henne,
som mannen för kvinnani dans,
jag leder, och hon följer mig.
Utan att bestämma, visar jag bara, för jag kan inte dansa själv, utan henne,
vi måste båda vara överens,
och hon måste vara lyhörd på mig.
Även genom min hörsel kan jag höra hennes steg, och omvandla det till kännsla,
ljuden runt om oss kan förbereda mig på hur hon kan reagera och agera för olika saker.
Ett samarbete,
en lyhördhet,
en kännsla,
och en kännslighet,
det är vad som krävs, och det är vad som vi har utvecklats otroligt mycket i.
Det är en grund i vad min ridning handlar om.
/Louise