F från Bup rang idag,
efter flera dagars funderingar från bups sida så skrev dem ÄNTLIGEN ut mera ångestdämpande till mig..
Åh jag hoppas verkligen att det ska hjälpa nu,
fick dessutom flytande form som ska verka snabbare...Skönt!

Provar ikväll eftersom ångestnivån Såklart är hög, som alla andra kvällar.
Resultatet får ni höra i morgon :)

Faaaans jävla helvete Ångest!


Har bakat idag, heeela dagen,
tappade totalt kontrollen när vi bakade, åt, och åt, nästan hettsåt...
Sen kom ångesten ikapp, vilken jäkla panik.
Ut, joggade, sprang, fortare, fortare,
hjärtat bultade, men jag sprang ändå,
det gjorde ont i strupen och jag fick knappt någon luft, men jag sprang,
och sprang....
Aldrig att jag skulle stanna, allt äckligt skulle bort från mig, ALLT!
Grät, sprang vidare,
grät lite mer,
torkade tårarna...
Kom äntligen hem tillslut, sprang hela vägen upp till dörren, öppnade dörren, rusade in,
slängde av mig jackan,
in i mitt rum,
ropade på mamma,
trillade ihop på golvet,
mamma kom,
jag grät,
och grät,
jag grät i nästan 1 timme totalt....Tårarna bara flödade,
dem bara rann,
jag var alldelles blöt, av tårar och svett.
jag låg i mammas famn,
och grät,
minuterna gick,
och jag grät fortfarande...
Efter ett tag började jag prata med mamma,
snyftade men fick ändå fram några ord,
mamma
Jag känner mig så jävla äcklig

Det spelar ingen roll vad andra tycker,
känslan att jag tycker att jag själv är äcklig är ändå den som är värst...
Tar i min hud,
i mina valkar på magen,
dem känns enorma,
jag gråter mer, paniken stiger,
faan, i morgon kommer det vara minst 2 valkar till,
jag vill inte, JAG VILL INTE GÅ UPP I VIKT.

Denhär kvällen,
är en bland dem värsta kvällarna i hela mitt liv!



Men tack vare mamma,
har vi nu pratat om att återgå till mina rutiner och följa dem,
Jag behöver dem för att klara vardagen,
mina mattider måste vara nästan exakta,
och maten måste vara bestämd iförväg,
godis och snacks existerar inte,
för jag är inte redo för det än!

Vart inget blogginlägg igår!

Mådde skit helt enkelt.
Hade sån otrolig ångest, såndär panik ångest så jag låg i mammas famn och grät på kvällen.
Det var länge sen jag hade sån panik.

Idag är det iallafall bättre tack vare att jag planerat min dag till punkt och pricka!

Jag hoppas att jag lyckas må bättre idag!

Ångest,
jäkla piss ångest.

För några dl yoghurt, som bara var till kvällsmål...
Ne, det var inte tillåtet, jag får inte äta, och så gör jag det ändå, jäkla piss dålig jag är.
Skitmagen ligger i min mage nu,
gaah
panik.
Faaaan också!


Hatar kvällarna, hatar all mat, hatar min äckliga kropp....


UUUUUUSSSSSCH!

Nu kommer just mamma och hämtar mig från skolan.
Ska på mitt första Bup samtal...
Önska mig lycka till!

ÅÅÅÅÅNGEEEEEST!

Åh,
jag står inte ut,
någon, ta bort mig härifrån,
jag fixar inte dethär,
panik,
snälla någon, gör något,
jag vill inte se ut såhär,
jag kan inte acceptera mina stora lår och min dallriga mage,
jag kan f'¨'n inte se ut såhär,
det går inte,
absolut inte för sig.
Ansiktet är runt som en köttbulle,
magen är stor som en ballong,
benen är tjocka som två korvar och
armarna är tjocka som vedträn.

Alltså, det går inte,
detgår inte för sig.


Jag står inte uuuut med mig själv och min kropp.....!

Kan ni fatta att dethär är jag för 1 år sedan?
Då

 










Nu

Ångesten tränger sig fram igen,
och ja,
såklart,
för det är kväll, vad annars.
Magen är fylld av den äckliga middagen och jag vill bara spy.
Vill känna mig ren och fri, men kan inte,
jag måste äta,
men jag vill inte,
född att vara tjock,
men jag vill inte,
misslyckad och värdelös,
vill inte det heller,
normalviktig,
och det är något jag absolut inte vill....
Snälla,
jag orkar inte med denhär skiten,
låt mig bara få försvinna in i dimman igen,
det var så mycket lättare då,
nu, är det bara kaos, ett ännu större kaos.
Jag har ångest, för allt,
för maten,
för hur jag ser ut,
för vilka kläder jag ska ha på mig,
för hur jag beter mig,
för den person jag är,
ja, för allt.
Mitt liv = Ångest.
Det bara är så.

Varför?
Jag vet inte.

Det var väl meningen att det skulle bli så när jag föddes eller något,
vet inte det heller.


Ne, egentligen känner jag mig inte tjock, som i tjock.
Utan "tjock" som i att jag äcklas av mig själv, tycker att jag är större än vad jag "borde" vara,
tjock för att jag inte följer min vilja, att vilja vara tunn som vatten.

När jag möter anorektiker, kan jag inte slita blicken ifrån dem.
Jag avundas,
sådär vill jag också se ut,
vara tunn som papper,
tro att benen ska gå av när som helst för att dem ser ut som tändstickor.
Alla ben är synliga på kroppen,
inget äckligt, bara vackert, ja, jag vet, för er låter det sjukt,
men jag är också sjuk.

Hursom helst,
snälla någon,
gör mig tunn som is.
FÖR JAG STÅR INTE UT MED MIG SJÄLV!

Jag känner mig så vilsen just nu,
så borta,
jag vill bara ner i vikt,
men ändå kan jag inte bara störta som jag vill.
Vad händer med Sickan, jag kan inte lämna henne, det går bara inte, men jag står inte heller ut med mig själv som jag är idag.
Jag ligger redan efter 2 år i skolan, alltså är jag nu 17 och kämpar för att bli klar med årskurs 9, och jag har bara 1 termin kvar efter denna, och om jag faller igen, ja, då blir jag efter Ännu mer, hela livet går i krasch.
Nästa år fyller jag 18, och precis då har jag gått ut sista året i grundskolan,
det känns allt annat än roligt.
Vad ska jag ta mig till,
jag står bara inte ut att vara så här normal helt enkelt.
Jag vill bli smal igen!

Snälla någon, gör mig bara smal igen!!!

Snälla släpp mig,
låt mig få springa,
låt mig så sväva,
sväva fritt bland molnen.
Låt mig då flyga, utan vingar, utan vind,
bara sväva,
sväva i lycka,
låt mig få slippa dig,
låt mig få gå bort från dig,
låt mig få vara fri,
själv,
ensam,
bara jag,
låt mig få springa på sanden utan att lämna några spår,
låt mig få vara lätt som en fjäder och sväva.
Släpp mig,
släpp mig sa jag,
jag hatar dig,
hatar det du gör,
mot mig,
jag kan,
kan själv,
jag lovar och svär,
jag kan visa dig, bara du släpper mig,
Hatar dig.
/Louise

Jag gör fortfarande saker jag inte borde göra,
jag gör fortfarande saker som jag lovat mig själv att sluta med,
jag gör fortfarande fel saker,
men jag har iallafall lärt mig att vara ärligare och be om hjälp!


Men, nu är det så, att jag har sån J'¨'vla ångest, att jag tänker duscha och sen försöka sova!!!

Om du tänker för länge på nästa steg, kommer du att tillbringa livet på ett ben.

Ångest!
Ångest var ordet.
Jag vaknade i morse, var helt borta efter att tagit min sovmedicin igår som jag egentligen inte ska äta, men gårkvällen var bara ett stort ångestkaos, så jag behövde verkligen hjälp att somna.
Jag åt upp min frukost trots att det tog emot,
jag svalde och försökte fokusera frammåt,
jag klädde på mig,
drog på och av mig mängder av olika plagg,
inget passade,
jag såg fet ut i allt,
valkarna hängde ut,
fettet syndes,
för mycket kurvor,
för breda höfter,
för runt mage.
Inget passade.
5 min innan bussen skulle gå drog jag på mig mina svart träningsbyxor och en stor vit kofta.
Drog på mig högklackat med hopp om att få lite smalare ben.
Hela dagen kännde jag mig blottad,
blottad över att ha tajta byxor.
Det var hemskt.
Skulle åka till stan efter skola,
men fixade det inte,
det gick bara inte att visa min äckliga kropp,
ångesten vällde över mig och det var som ett stort trassel av taggtråd malde i magen.
Hela bussresan hem ville jag bara försvinna,
försvinna in i en dimma eller nåt,
jag ville bara bort.
Efter middag sitter jag nu med magen i 711 hörn. känns som att hela jag ska spricka,
jag är så äcklig,
jag hatar min kropp,
jag står inte ut,
jag vill bli smal,
jag vill ner i vikt,
men jag kan inte,
jag kan inte lämna Sickan,
men jag kan inte leva med min kropp,
det går bara inte.
Vad ska jag göra?
Svar: Jag vet inte!!!


För nästan EXAKT ett år sen såg jag ut såhär!

Ja, som ni kanske förstått lever jag med min Dyslexi, fick diagnosen för ½ år sen, men har haft alla problem sen jag var rätt liten. Tänkte skriva lite vad typisk dyslexi är,
Här kommer några punkter som passar in på just mig:

Allmänt

Synminne/-förmåga, läsning och stavning

Gud vad jag har fixat på min blogg ikväll.
Är ganska nöjd faktiskt, med tanke på att det är första gången jag fixar med det :)

Annars är kvällen inte alls rolig. Sitter här med världens ångest. Panik för allt jag har ätit, panik för att,
NU kommer jag minnsan gå upp i vikt, och jag som vill gå ner i vikt, det skapar kaos och ångest.
Jag skulle inte ätit sådär mycket till middag,
Jag skulle gått en promenad,
Jag skulle tagit en joggingtur,
Jag skulle ätit mindre till lunch,
Jag skulle inte stoppat dem där skink bitarna i munnen och svalt dem.
Jag kan rabbla upp HUR MÅNGA SÅNADÄR MENINGAR SOM HELT.
Jag borde inte, men ändå gör jag.
Det är dubbelt.
Jag vet inte,
vart jag vill?
Vart ska jag,
vad bör jag?
Vad är bäst,
vad händer annars?
Hur blir det med Sickan om inte jag orkar,
vad händer då?

Det är tusen frågor som snurrar i mitt huvud, och jag hittar inte ett ända vettigt svar, inte ett enda svar jag verkligen kan känna mig trygg med.

Duschen väntar,
men jag drar mig,
för det också,
vill inte,
vill inte se min stora äckliga kropp i badrumsspegeln,
jag släcker ljuset,
duschar i mörker,
för duscha ska jag,
det har jag gjort tvångsmässigt VARJE KVÄLL i över 5 år.
Det är ENDAST 3 kvällar på dem 5 åren jag inte duschat, och då har det verkligen inte gått att duscha.
Tvång,
måsten..
Liv, vad är det?
Att leva,
Hur gör man då?

Kan någon visa mig,
för jag vet inte, jag förstår inte heller, hur man gör,
hur gör man?


Här var jag för nästan exakt 1 år sen



Här är jag för ca 1 månad sen