Jag är helt tom just nu,
vet varken bu eller bä.
Ena stunden är jag glad, andra stunden jätte ledsen.
Ena stunden har jag ångest, andra stunden får jag kickar av ätstörningen.
Ena stunden går jag emot ätstörningen, andra stunden glider jag med den som en surfbräda på en våg.....
Dem senaste dagarna har jag än en gång insett mina svårigheter att umgås med jämnåriga.
Missförstånd som för dem inte är så stora, får mig att totalt rasa, och vända hela världen upp och ner.
Att inte kuna förklara hur jag känner och få förståelse, eller kanske få förståelse, men inte den förståelsen att dem ser till att det aldrig händer igen.
Jag skyller inte på nån, för det är inte ert fel.
Det är jag som inte ännu lärt mig att tackla det, och blivit tillräckligt stark för att inte rasa.
Sickan har betytt mer än någonsin för mig under påsken.
Hon har fått mig att orka,
gett mig kärlek,
och funnits där.
Hon har bekräftat mig och samarbetat.
Hon har tillåtit mig att krama henne och gett mig värmen som jag saknat.
Hon har gett mig närhet och ömmhet.
Hon har förstått att jag behövt allt hon kan ge mig och också gett mig det!
Jag har varit på Avancia och vart tvungen att avbryta ett pass pga en anorektikers tvångsmotionerande i gruppen, totalt brytit ihop och velat gett upp på en gång.....
Jag har hittat Spinningen som betyder mer än jag trodde för mig......
Jag har fått stöd av E från Avancia, och hon är helt otroligt jäkla Underbar!!!
Tack E!
Jag har träffat en kompis och förstått hur jävlig ätstörningen är, hur jäkla skithårt grepp den har om sina offer, och börjat tvivla på om jag någonsin kommer bli frisk!?
Fått halvt panik över att tro att A var gravid, men vi tog just reda på det och det var lugnt!!!
Jag har för första gången kännt mig lite kär, men tvivlat på att någon någonsin kommer älska mig och stå ut med mig när han lär känna mig..
Jag har saknat kramar och närhet, men faktiskt fått mycket mer än vad jag fått på länge...
Jag har fått upp ögonen för att jag ev, även har en psykisk diagnos till, kanske även en fysisk???
Är dock alldelles för osäker och feg för att ta reda på om en fysiska bara är en inbillning? Trots att det är befogat att titta upp..
Jag har insett hur skör jag är, hur lätt allt kan rasa, men samtidigt hur otroligt jävla stark jag är!!!!!
Under dem senaste dagarna har jag klagat allt för mycket, fått dåligt samvete och bett om förlåtelse alldelles för många gånger....
Börjat säga förlåt och be om ursäkt för att jag finns, be om ursäkt för allt jag gör, och totalt tappat uppfattningen om mitt eget värde som människa här i världen.....
