Hon tittar sig i spegeln,
tittar ner igen,
en tår trillar ner och landar på handfatet.
Hennes kinder blir blöta och det svider under näsan.
Hon blundar,
snörvlar,
sätter sig ner,
drar knäna mot bröstet,
med båda händerna kramar hon hårt om sina knän,
hon böjer nacken och kurar ihop sig.
Det krampar,
krampar i hennes bröst då hon kippar efter andan,
Kläderna blir blöta av alla tårar.
Hon kniper ihop ögonen och det blir svart,
hon flyger iväg,
hon flyger genom tiden,
genom alla minnen,
hon gråter mera,
allt känns hopplöst.
Som litet barn var hon mobbad,
som litet barn var hon ensam,
som litet barn var hon misslyckad,
som litet barn var hon knubbig,
hon blev äldre och problemen vart större,
vännerna försvann,
eller ersattes av sjuksköterskor och läkare,
sjukhuset var hennes hem,
hennes tryggaste hem men också hennes fiende hem.
Hon jagades av ångesten,
hon drevs av demonen,
demonen blev demoner och allt blev bara värre.
Hon tappade sin identitet,
hon tappade sitt liv,
det som en gång kallades kontroll
var nu förlorad kontroll.

Ett hopplöst fall!